Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Engström

Dag 344 med Elvis: Spanish eyes

Dessa dagar då vi diskuterat vilken som är den lämpliga hårfärgen på barn som i ett italienskt helgons efterföljd ska tåga genom korridorerna i skolor och ålderdomshem och sprida ljus kan jag inte låta bli att tänka på sången ”Spanish eyes”. Har ni hört den? Då vet ni antagligen att texten talar om ”blue spanish eyes”.
Tala om kulturell appropriering. Först tar vi sydeuropéernas helgon och gör dem till våra. Sedan gör vi dem blåögda – ganska få spanska ögon är blå. Inte att undra på att natten går tunga fjät.
Egentligen var det inte tänkt att ögonfärgen skulle specificeras, det var en nödlösning för att få antalet stavelser och toner att gå jämnt upp. Ursprungligen var detta en instrumental låt, komponerad 1965 av den tyska orkesterledaren Bert Kaempfert och med titeln ”Moon over Naples”. Den hamnade på ett album som Kaempfert kallade ”The magic music of faraway places”.
Men rätt snart skrevs en sångtext, och lika snart blev sångaren Freddy Quinn s a s spansk i flabben. Kaempfert och The mighty Freddy Quinn hade hursomhelst svårt att sälja in sången. Det var först när de spelade in den en andra gång – fortfarande är året 1965 – som de fick napp hos ett skivbolag som ville ge ut den. Då hade textförfattarna Eddie Snyder och Charles Singleton bättrat på den där texten genom att lägga till ett ”blue”.
Låten blev en rejäl hit när Al Martino sjöng in den 1966. Sedan stod de på rad. Andy Williams gjorde sin version 1967. Engelbert Humperdinck gjorde förstås sin. Roger Whittaker lade till i studion med fler kastanjetter än vad som ryms i lastutrymmet på ett tremastat flaggskepp. Julio Iglesias gjorde en duett med Willie ”Blue Faraway Eyes” Nelson. Inte ens Faith No More kunde hålla sig undan.
Elvis var före både Iglesias och Mike Patton, men kom efter de verkliga stilbildarna när han 1973 spelade in den i  Stax-studion, av alla platser. Vad ska man säga? Ifall man gillar låten är chansen stor att man gillar Elvis version. Efter att ha plågat mig igenom alla de andra hör jag inget komprometterande alls i Elvisskivan. Det bästa av allt: det ostiga orgelsolot, som jag tänkt ägna halva denna bloggpost åt, existerar tydligen inte. Det är bara något jag hört i mitt huvud. Men till mitt försvar måste jag säga att den här låten alltid varit en pickup-lyftare för mig – jag har undvikit den, så minnesbilderna är inte autentiska.
Finns det mer att säga här?
Självklart. Det gjordes en översättning. Stein Ingebrigtsen spelade in den på norska. Givetvis spelade Wizex också in den.
Bert Kaempfert, då? Något år efteråt skrev han, med samma textförfattare, ”Strangers in the night”. Men hans största insats i min bok? Han gav The Beatles sitt första skivkontrakt – typ. I Hamburg kontrakterade han den engelska rockaren Tony Sheridan, som 1961 spelade in några låtar med en hastigt inkallad kompgrupp. ”Beat Brothers” kom det att stå på etiketten. Bandet utgjordes av John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Pete Best.
Läs alla artiklar om: Ett år med Elvis
Gå till toppen