Kultur

Per Svensson: Dylan vs Cohen

Bob Dylan.Bild: JOHN BELLISSIMO
Per Svensson: För några veckor sedan var det Bokens dag på operan i Malmö. Jag modererade ett samtal mellan dig och litteraturvetaren Paul Tenngart. Det handlade om Bob Dylan och poeten Majken Johansson. Och plötsligt hörde jag mig själv säga att Leonard Cohen ändå skriver bättre texter än Dylan. Varför tror du jag sa det?
Oline Stig: Varför jag tror att du tycker att Cohen är bättre? Ska jag svara på det?! Jag tror att huvudskälet är att Cohen också är en författare av den sort som skriver böcker.
Per: Ja, Leonard Cohen hade givit ut romaner och diktsamlingar innan han 1967 släppte sin första skiva och då var han förhållandevis gammal, en bit över trettio. Dylan har väl mer formats i en sångtradition?
Oline: Nja, Bob Dylan har sysslat med litteratur hela tiden. Han umgicks med beatpoeterna i Greenwich Village på 60-talet och läste otroligt mycket. Jag vill hävda att han är lika mycket poet som musiker.
Per: Under samtalet på operan sa du att Leonard Cohen är mycket lättare att citera än Dylan. Det tyckte jag var intressant. Vad menade du med det?
Oline: Cohen skriver vackert. Det finns fantastiska citerbara rader. ”There is a crack, a crack in everything. That’s how the light gets in”. Det är poetiskt och fint och lätt att ta till sig och lätt att tycka om. Men sedan kan jag tycka att det är lite för polerat.
Per: Jag sa att Cohen är en bättre textförfattare. Det var inte ett genomtänkt påstående, och sådana jämförelser är förstås alltid fåniga och kanske omöjliga. Men eftersom jag inte hade tänkt igenom vad jag sa var jag förmodligen uppriktig. Jag tycker att Cohen skriver bättre texter. Men betyder det att jag också tycker att han skriver bättre sånger, bättre låtar, än Dylan? Det är inte självklart. Det är faktiskt en annan sak
Oline: Lyriken har haft musiken som medspelare och förutsättningen ända sedan antiken. Det finns ingen motsättning mellan sånger och poesi. Dylans poesi är skriven för att sjungas. Därför blir det lite löjligt om man säger ”titta här, man kan läsa den också!” Det är inte så intressant.
***
Per: När Dylan fick priset skrev vi var sin krönika på den här sidan. Du var jublande glad. Jag var, hrm, något mer skeptisk. Men att jag var, och är, negativ till Dylans Nobelpris har inte med Dylans kvaliteter som låtskrivare att göra. Han är en mästare på sitt område. Men hans område är inte litteraturprisets.
Oline: Då skulle du ha tyckt att det varit fel att ge det till Leonard Cohen också?
Per: Cohen ligger närmre ett pris än Dylan. Men, nej, inte heller han borde ha fått det. Jag tycker faktiskt att Svenska akademien med sitt pris visar nonchalans gentemot den genre Dylan och Cohen verkar i. När skaffade sig akademien underlag och kompetens för att bedöma inte bara romanförfattare och poeter utan också låtskrivare?
Oline: Man kan säga att priset till Dylan innebar en öppning mot en ny genre. Men man kan också hävda att Dylan är unik i sitt slag. Jag tvivlar på att en massa popmusiker nu kommer att få Nobelpriset i litteratur. Om man nu nödvändigtvis måste läsa hans texter, istället för att lyssna på dem när de sjungs, så ser man att texterna också är litteratur. Dylans sånger är ett levande bibliotek. Han refererar till allt från Bibeln till Baudelaire. Det går att göra hur långa listor som helst över hans litterära referenser.
Per: Men betyder det att han själv skapar litteratur? Ta en helt okej, om än lite lång, sång som ”Desolation Row". Funkar som låt. Men texten i sig? Vore jag fräck skulle jag säga att det där är något som en begåvad student på A-kursen i litteraturvetenskap skulle kunna plocka ihop.
Oline: Nä, det där håller jag inte med om! När Dylan refererar till andras verk gör han det i en modernistisk tradition. Han lånar, tar och ger, och han gör det på ett intelligent sätt.
Per: Utgångspunkten för det här samtalet är ju att det egentligen är omöjligt. Man kan, och ska, inte bedöma sånger på rena textkriterier så som man bedömer lyrik. Det blir väldigt tydligt hos Dylan. Det som är bra hos honom är inte textraden i sig utan hur den fungerar när den sjungs; fraseringen, klangen, hur det låter. Många av hans allra bästa sånger, de jag själv gillar mest, har ganska banala texter: ”Lay, lady, lay”, ”I shall be released” eller ”Knockin´on heavens door”. Jag skulle för övrigt säga att en av populärkulturens poänger är att den ger asyl åt den banalitet som har fördrivits från högkulturen trots att vi inte kan undvara den.
Oline: Något som man hittar hos Dylan, men inte hos Cohen, är historieberättandet; de långa balladerna som mer är som noveller eller filmer. Ta till exempel den där sången på ”Blood on the tracks” med anspelningar på kortspel i titeln, ”Lily, Rosemary and the jack of hearts”. Westernmiljö. En intrig kring svartsjuka och ond bråd död. Ett mycket starkt berättande.
Per: Det tycker jag nog finns hos Cohen också, men jag kan hålla med om att några av de mest litterärt effektiva sångerna hos Dylan är just de där mininovellerna, ofta med westernatmosfär. ”One more cup of coffee” från ”Desire” gillar jag. Romantisk realism. De Dylantexter jag tycker är litterärt mest tveksamma är paradoxalt nog de texter som antagligen imponerade mest på en när man var ung: de tidiga surrealistiska uppvisningarna i beläsenhet.
Oline: Men det finns många fina texter från den perioden, ”Visions of Johanna”!
***
Per: Vi skulle ju jämföra Dylan och Cohen. De har en hel del gemensamt. Den judiska bakgrunden. De självklara bibliska referenserna. Men vad skiljer dem åt? Du sa att Cohen är ”polerad”.
Oline: Vill man vara positiv skulle man kunna säga att Leonard Cohen är mer sparsmakad. Men medan Bob Dylan aldrig blir pretentiös finns det en högstämdhet hos Cohen som kan bli just det, pretentiös.
Per: Jag vill hävda motsatsen. Var finns humorn och självironin hos Dylan?
Oline: Humorn och självdistansen finns där hela tiden. Jag nämnde nyss ”Visions of Johanna” med rader som ”Now, little boy lost, he takes himself so seriously/He brags of his misery, he likes to live dangerously”. De handlar ju om honom själv.
Per: I Cohens produktion finns det fina exempel på hur han driver med bilden av sig själv som melankolisk hjärtekrossare. Som i ”Chelsea hotel”: ”You told me again, you preferred handsome men / but for me you would make an exception.” Och inte för inte döpte han ett av sina album till ”Death of a ladies man”. Det är en underbart bisarr skiva. Phil Spector som murar in Cohen bakom en massiv ljudvägg. Dylan och Allen Ginsberg som skrålar i kören på ”Don’t go home with your hard-on”. Och så en text som ”Iodine” som handlar om sexuell oförmåga och en sång som ”Paper thin hotel” där jag-berättaren står med örat tryckt mot väggen och tjuvlyssnar medan hans fru eller flickvän har sex med en annan man.
Oline: Okej, jag kan hålla med dig om att det kanske är svårare att hitta enstaka rader eller sånger hos Dylan som har självdistans på det sättet. Men självdistansen och humorn genomsyrar hans förhållningssätt till det han gör. Kan du tänka dig att Leonard Cohen skulle ha gjort en julskiva till exempel? Bob Dylan är så mycket mer oförutsägbar.
Per: Det ligger mycket i det. Jag skulle säga att den avgörande skillnaden mellan de två är att Leonard Cohen skriver sina sånger i en centrallyrisk tradition. Det finns ett inskrivet ”jag” som förblir ganska intakt genom ett helt livsverk. Det mognar. Det åldras. Det tar till sist farväl. Dylan är istället en rad olika roller.
Oline: Ja, där finns en skillnad. Absolut. Det man kan säga om kontinuiteten hos Dylan är att den yttrar sig i att det inte finns någon kontinuitet. Där finns en röst, men den varierar också över tid. Dylan är som en upptäcktsresande eller en antropolog. Det finns en lekfullhet i det förhållningssättet, något icke-pretentiöst.
***
Per: Jag känner att jag ändå måste försöka ge ett svar på frågan varför jag tycker att Leonard Cohen skriver bättre texter än Bob Dylan. Ett skäl är att jag alltid haft svårt för surrealism. Jag föredrar bilder som är organiska och logiska. En av Cohens allra bästa sånger är ”Joan of Arc” som bygger på en enda enkel men suggestiv bild: döden på bålet som ett bröllop: ”And high above the wedding guests / he hung the ashes of her wedding dress”.
Oline: Det är i den sfären Cohen nästan alltid rör sig: kärlek, sex… Det blir en smula entonigt. Dylan är så mycket mångsidigare.
Per: Men medan de mer komplicerade Dylantexterna mest verkar locka till rebuslösningar så stiger man i Cohens texter in i en igenkännbar värld av kärlek och svek, sex och död, förtvivlan och cynism: ”I’ve seen the nations rise and fall / I’ve heard their stories, heard them all/ but love’s the only engine of survival.”
Oline: En rad som den sista skulle Dylan aldrig ha skrivit. Han skulle inte slå fast vad kärleken ”är”. Det är en skillnad. Men det profetiska, det har Dylan och Cohen gemensamt. Jag tror faktiskt att det trots allt finns fler likheter än skillnader mellan dem.
Per: Och vem av dem tror du har påverkat samtidslitteraturen mest?
Oline: Bob Dylan!
Per: Det tror faktiskt jag också.
Gå till toppen