Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Årets August bor i Hörby

Årets Augustpristagare i den skönlitterära klassen heter Lina Wolff. Vi åkte till Hörby för att träffa en skrockfull författare som gillar karate och osympatiska romanfigurer som man ändå kan känna sympati för.

Lina Wolffs andra roman, "De polyglotta älskarna", knep årets Augustpris.Bild: Emma Larsson
På kontoret i Lina Wolffs spatiösa villa i Hörby står den, Auguststatyetten. 31 centimeter hög och tre kilo tung.
Vi kommer på besök bara några dagar efter att författaren har varit uppe och tagit emot priset på galan på Stockholms konserthus – där hon fick improvisera fram sitt tacktal. Hon hade nämligen inte skrivit något.
– Man vill inte bli jättebesviken om man inte vinner. Och bara det faktum att man skriver ett tacktal, då har man visualiserat att det kommer att hända, säger hon.
Efter prisutdelningen sa du att du är skrockfull. Hur då?
– Jag går inte runt och tänker att jag vill vara skrockfull. Men jag har en del skrock i tankarna. Jag låter vissa saker styra mig, liksom. Det kan handla om att jag har bott i Spanien i många år. Här i Sverige är vi så oskrockfulla. Vinklar är räta, hörn ska vara 90 grader.
Hon bjuder på nyköpta lussebullar och kaffe. På bordet står grattisblommor från kommunen. Lina Wolff är själv uppvuxen här. Hennes föräldrar flyttade familjen hit när hon var tio.
– På den tiden tyckte jag att det var en riktig håla, och jag fattade inte hur man kunde vara så dum att man flyttade hit.
Sedan gifte hon sig med en spanjor och flyttade till Spanien.
– När man bor i städer som Valencia och Madrid blir det påtagligt att natur, lugn och ren luft är lyx i dagens värld, utanför Sverige. Nu tycker jag att det känns som ett privilegium att bo här. Jag kan sakna en sydländsk storstad med allt vad det innebär i puls, variation, människor. Och det kan hända att jag flyttar tillbaka till det, om jag och min son behöver det igen.
Lina Wolff har tidigare gett ut två böcker, en novellsamling – där merparten av berättelserna utspelar sig i just Spanien – och en roman. Den senare belönades med tidningen Vi:s litteraturpris. Augustpriset är i en annan viktklass, säger hon.
Så visst är hon glatt överraskad. Men helt tagen på sängen är hon inte.
Sedan ett år tillbaka går Lina Wolff till ett medium. Och i maj i år, ungefär tre månader innan "De polyglotta älskarna" publicerades, spådde hon sin klients snara genombrott.
– Jag blir mer övertygad för varje gång hon prickar rätt. Hon har prickat väldigt rätt varje gång.
Såg hon en Auguststatyett?
– Nej, hon blir inte så konkret, säger Lina Wolff och skrattar.
– Hon är doktor i teologi och har läst mycket psykologi. Så det är inte så att man kommer in i ett tält och får titta i en kula. Hon sitter framför sin bokhylla. Man blir ödmjuk över att se allt hon har läst. Det är teologi, psykologi, astronomi, men också Nobelpristagare och Harlekinromaner.
Det känner man igen från "De polyglotta älskarna". Där finns en blind sierska som heter Mildred och har en bokhylla med exakt samma mix.
– Ja, jag har verkligen behövt bearbeta hela den här mediumgrejen, säger Lina Wolff.
***
"De polyglotta älskarna" är en tredelad roman, med tre olika jagberättare, vars delar flätas in i varandra.
Ellinor, en kvinna från en by i Skåne, har bestämt sig för att börja nätdejta. "Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man", skriver hon i sin profil. Hon träffar en överviktig litteraturkritiker med flådigt hus i Saltsjöbaden. Denne har i sin tur ett manus med titeln "De polyglotta älskarna" som han vårdar ömt. Det tillhör Max Lamas, som för ordet i del två, en något stukad kulturman som har varit en hyfsat stor författare på 1990-talet, och som nu vill skriva om kvinnan.
Boken handlar om kärlek och ensamhet, språk och klass, den manliga blicken och åldrande. Genom boken löper den franske författaren Michel Houellebecq som en röd tråd.
Lina Wolff började själv läsa honom, samtidigt som hon genomgick en fyrtioårskris. Läsningen gjorde henne ännu mer deprimerad.
– Du kommer att dö, det kommer vara jättehemskt. Åldrande är svårt för alla, men det är värre för kvinnor, säger han ungefär. "Jaha, vad ska jag göra nu?" tänkte jag. "Ska jag vara arg, eller ska jag gå runt och låtsas att jag är yngre än jag är?" Det som är så bra med skrivande är att man kan använda det som är jobbigt och göra något av det.
– Jag började skriva om en karaktär som läser Houellebecq och blir deprimerad och dör av sorg. Och när hon var död tänkte jag: "Det var inte så kul. Vi gör någon som reser sig istället." Då började jag tänka på Ellinor. Hon blev en motpol mot hans grymhet. Hon fixar att åldras.
Förutom att skriva egna böcker översätter Lina Wolff från spanska.Bild: Emma Larsson
Hon hanterade alltså sin egen fyrtioårskris genom att skriva, men också med att börja med kampsport. Det har hon gemensamt med sin karaktär Ellinor, som vet att hon kan ta sig ur varje knipa med en välriktad spark i ansiktet. Medan romanfiguren fick sina färdigheter av sin första pojkvän Johnny, förvärvade Lina Wolff sina kunskaper på den lokala karateklubben i Hörby.
– Jag hade aldrig slagits tidigare. Plötsligt står man där och slåss. Det var ganska häftigt. Jag kom ur ålderstristessen.
Hon siktade på att ha blått bälte vid fyrtiofem, för att tiden dit inte skulle bli en nedförsbacke. Men inför tredje graderingen blev hon fälld, ganska illa. Nu kan hon inte stödja på ena benet när hon sparkar högt med det andra.
– Men ibland gör man något som blir en inkörsport till annat. Jag mediterar, jag tror på magi.
Vad innebär det att tro på magi?
– Att man inte impulsivt stänger ner när man kommer i kontakt med saker man inte är van vid.
Lina Wolffs öppenhet inför andra dimensioner märks på hennes karaktärer. Det är inte helt lätt att förstå deras drivkrafter.
Många läsare har frågat varför Ellinor är så irrationell och fattar så dumma beslut.
– Jag kan inte förklara det konkret, men min magkänsla säger att det ändå finns en underliggande logik i hennes handlingar, som ett magnetfält som ligger rätt.
Hon brukar också få höra att hennes karaktärer är osympatiska. Så var det redan när hon började skriva – vilket var relativt sent.
Som trettioårig småbarnsförälder hoppade hon på en skrivarutbildning i Madrid. Där skrev hon en novell på "helt bristfällig spanska" om en kvinna som spärrar in en man i en källare.
– Det bara kom till mig spontant, och jag är ändå en ickesadistisk person. Så skulle vi läsa upp det vi hade skrivit. Jag var sist. Någon skrev om sin mormor, en annan om tekoppar. När jag läste blev det helt tyst.
Lina Wolff tycker inte att en karaktär måste vara sympatisk, men läsaren måste utveckla något slags sympati för personen.
– Om man försöker låta bli att avsky sina karaktärer så blir de inte enkelspåriga. För om man avskyr någon och vill skriva ner den personen, så blir det platt.
***
Augustpriset har redan förändrat Lina Wolffs tillvaro. Bara dagar efter tillkännagivandet är hon bokad för författarsamtal på bibliotek tre månader framöver. Hon är tjänstledig till i vår från sitt deltidsjobb inom landsbygdsutveckling.
– Vi får se om jag behöver gå tillbaka. Jag kanske kan skriva och översätta på heltid nu.
Trivs du med att vara ute och träffa läsare?
– Ja, men jag måste organisera min tillvaro så att jag får ihop alla bitar. För om man inte får tid till att skriva har ju poängen med priset gått förlorad. Jag får ju priser för att kunna skriva. Jag skriver inte för att få priser.

Skriver årets julnovell

Namn: Lina Wolff.
Född: 1973 i Lund, uppvuxen i Stångby och i Hörby.
Gör: Översättare och författare.
Tidigare utgivning: "Många människor dör som du" (noveller, 2009), "Bret Easton Ellis och de andra hundarna" (roman, 2012).
Aktuell: Med romanen "De polyglotta älskarna", belönad med både Augustpriset och Svenska Dagbladets litteraturpris i år.
Skriver årets julnovell här i Sydsvenskan med publicering på julafton. "Den handlar om, om det blir den jag väljer, ett helgon från Hörby, Sankta Magnhild, som blev mördad av sin svärdotter."
Gå till toppen