Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Engström

Dag 345 med Elvis: Tomorrow is a long time

Felet med Bob Dylans sångpoesi?
Många har känt sig kallade att förklara. De flesta har fel.
För att finna felet med Bob Dylans sångpoesi gäller att man letar på rätt plats. Det gäller att man tar sig till Göteborg och söker upp Nationalteaterns tillknäppta version av Bob Dylans ”Tomorrow is a long time”, känd som ”Bara om min älskade väntar”. Här har vi sångpoesi som helt och fullt motsvarar förstockade uppfattningar om hur Poesi ska låta.
Det är styltigt, det är romantiskt på födelsedagskort-vis, det är ansträngt fint i kanten och så långt från ledigt språkbruk det går att komma.
I mina öron låter det som en parodi på 1800-talet.
Fröet till allt detta finns förstås i Bob Dylans text. Man kan jämföra Dylans originaltext med Ulf Dagebys svenska tolkning och argumentera för att det där är ju faktiskt en trogen översättning. Kritiserar man den senare går det inte att stå upp för den förra.
Jag hävdar ändå att det finns avgörande nyansskillnader mellan raderna Om imorgon inte kändes så oändlig/
Då är ensamhet ett ord som inte finns och If tomorrow wasn’t such a long time/Then lonesome would mean nothing to you at all.
Eller för den delen Jag hör inte mitt eko slå mot gatan/Kan inte minnas vem jag var igår och I can’t hear the echo of my footsteps/Or remember the sound of my own name.
Men framför allt handlar det om hur orden ter sig när de satts till musik och hur de faller sig rytmiskt.
Där Ulf Dageby eller hans svenska originalsångare Totta Näslund låter som om de ställt sig på scen i fars gå-bort-kostym, med ärmar som skaver mot handlederna och brallor som hade ramlat ner om inte sångaren pressade ut magen, får Bob Dylan bokstäverna att dansa och ställa sig i baren och beställa en drink om vartannat. Språkbruket är gammaldags, men det flyter. Orden skvallrar om hur angelägen killen är, och att han gjort sig till en smula, men de blir inte högtravande.
Och där någonstans sätter vi också ljuset på problemet med att ge Bob Dylan Nobelpriset i litteratur. Ja, jag vet: sångpoesin påstås vara den ursprunget till litteraturen, men vi har väl ändå kommit en bra bit från ursprunget? Litteratur, som de flesta av oss förstår begreppet, är inget man överför med sånger. Det som Bob Dylan är mästare på är något annat: han skriver sånger, där mycket av konsten finns i hur orden samspelar med melodi och rytm men också sådant som harmonier och röstklang.
En del av Bob Dylans storhet kan avläsas i textbladet, en mindre del kan bli begriplig genom en cover av Nationalteatern. Men den hänger ihop med framförandet. Bob Dylans fulla storhet går inte att hugga i sten eller att sätta på pränt.
Få sångare gör Bob Dylan som Bob Dylan. Men det är ett misstag att tro att Bob Dylan alltid sett sig som en singer-songwriter, på så vis att det är han och bara han som ska sjunga hans sånger. Tvärtom har han i två åtminstone perioder av sin karriär riktat in sig på att skriva åt andra. Så var fallet under tiden med The Band i huset ”The Big Pink” i Woodstock, år 1967, där de spelade in sångerna som kom att utgöra ”The Basement Tapes”; syftet med dessa sessioner var att spela in demos.
Så var också fallet när han 1962 spelade in ”Tomorrow is a long time”. Detta var en av närmare 40 sånger han under åren 1962-64 spelade in i en liten studio som tillhörde musikförlaget M Witmark & Sons. Dylan gav inte ut en egen version förrän 1971, då en livetagning från 1963 hamnade på albumet som lustigt nog hette ”Greatest hits vol II”.
Först ut var istället Ian & Sylvia, år 1963. Ifall man inte gillar Nationalteaterns tolkning kan man delvis skylla på den här förlagan. Fast ändå inte: den är prydlig så att det räcker och blir över, men inte lika stel som den göteborgska.
Elvis hade ingen djup relation till Bob Dylans sångkatalog. ”Tomorrow is a long time” hittade han på en lp med folksångerskan Odetta, som han däremot hade rätt bra koll på. Odetta hade 1965 gett ut ett helt album med Dylanlåtar, ”Odetta sings Dylan”, som Elvis hörde och gillade. (Samma lp introducerade ”Don’t think twice, it’s allright” för honom).
Elvis skyndade att själv spela in ”Tomorrow is a long time”, redan våren 1966. Inflytandet från Odessa är tydligt: i det släpiga tempot, i den bluesiga gitarren (som träder fram tydligare hos Elvis), i fraseringarna. Elvis backas av Chip Young, Scotty Moore och – Charlie McCoy, som nyligen hade lirat på Dylans ”Blonde on blonde”.
Elvis tar tydligare än någon annan jag hört fasta på ensamheten som de här orden uttrycker. Han låter övergiven, fast utan att överdriva; det finns något sparsmakat ändå i den här tolkningen.
Vad Bob Dylan tycker? Idag? Svårt att veta. En gång beskrev han Elvis Presleys insjungning som ”the highlight of my career”, men det var rätt många år sedan. Å andra sidan har han inte tagit tillbaka ett ord av detta väldigt väl spridda citat.
Elvis gjorde tveklöst ett gott jobb, med en innerlighet som går bortom ren hantverksskicklighet. Men var han bäst? Nej. Bäst var antagligen, av alla människor, Rod Stewart.
Läs alla artiklar om: Ett år med Elvis
Gå till toppen