Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Håkan Engström: Titta, de snackar!

I journalisten Sam Inglis bok "Harvest", om Neil Youngs album med samma titel, påstår författaren med en svepande formulering att "rockmusiken är ungefär den sämsta genren när det gäller att kommentera något politiskt. Idén att det är möjligt att säga något värdefullt om klasskampen eller läget i Mellanöstern på tre verser och en refräng, samtidigt som man ska få det att rimma och få in det i en medryckande melodi, är dödfödd".
Boken gavs ut i svensk översättning förra månaden, men i rättvisans namn får det sägas att originalutgåvan kom för tretton år sedan.
Just i år ter sig hans kategoriska sågning av politiskt sinnade låtskrivares anspråk alldeles särskilt förhastad. När vi nu vant oss vid att folk häver ur sig politiska ställningstaganden i tweets à 140 tecken ter sig tre verser och en sångbar refräng som ett lyxuöst supersize me-format.
Kan man dessutom som The Radio Dept koppla dem till en medryckande melodi eller som Beyoncé till starka bilder så får dessa poppamfletter både slagkraft och en livslängd som de flesta politiska talare och skriftställare bara kan drömma om.
En låt som Neil Youngs "Ohio" talar till oss som ett politiskt inlägg, inte bara som en refräng, långt efter att händelsen som födde låten har bleknat i betydelse. Då handlar den mindre om incidenten och mer om kampen, om strävan, om viljan att agera och säga ifrån. Den säger visserligen mindre än en samhällsvetenskaplig avhandling, men mer än en bild eller en tweet eller en haiku.
Likadant är det med årets politiska sånger. Har de slagkraft nog så lever de kvar. Ögonblicket som väckte låtskrivarens inspiration är kanske överspelat, men när vi känner igen mönster och tankegångar kliver de där refrängerna eller tonsatta slagorden fram från bakhuvudet. The Radio Dept:s singel "Death to fascism", som föregick årets alltigenom politiska album, tappar antagligen inte sin aktualitet eller slagkraft nästa år heller.
Detsamma kan väl sägas om västkustrapparen YG och hans "FDT", vilket ska utläsas "Fuck Donald Trump", som gavs ut i våras och verkade ha ett bäst före-datum som sammanföll med presidentvalet.
Den låten går kanske att jämställa med Zara Larssons tweets: den säger inte så mycket, men den säger det ordentligt. Budskapet bankas in, så att ingen kan missa poängen.
Men det måste inte vara på det viset. Frida Hyvönens "Kvinnor och barn" är i högsta grad ett politiskt album: en samling sjungna noveller där kvinnorna allt som oftast kommit på undantag, av gammal sedvänja eller av självpåtagna förpliktelser. När sångerskan blir påstridig eller i återkommande nyckelfraser komprimerar stoffet och spetsar budskapet blir ändå inte fraserna till slagord eller plakatskrift, eftersom de har ett sammanhang - ett 45 minuter långt album – att falla tillbaka i. Det är fortfarande inte en essä, det är fortfarande popmusik som förhåller sig till de ramar och krav som hör till genren.
Men det större albumformatet är mer tillåtande; det ger plats för nyanser och inre motsättningar utan att helheten för den sakens skull blir luddig. Det går att utveckla en idé. Solange Knowles "A seat at the table" är ett politiskt album av samma sort, fast sprunget ur en helt annan miljö och konflikthärd. Hon må kalla det för sin punkplatta, men det har mindre gemensamt med den spottande punksingeln "Anarchy in the UK" än med tema-lp:n "What's going on?".
Årets mest imponerande och säregna politiska skiva är ändå PJ Harveys "The hope six demolition project". Också här finns ett sammanhang, en röd tråd, fastän de näst intill journalistiska rapporterna i hennes sånger kommer från vitt skilda platser: Afghanistan, Kosovo, gettona i sämre delar av Washington DC. Splittrat? Tja, ibland är det svårt att som lyssnare veta vilken kontinent vi för stunden befinner oss på. Att PJ Harvey dessutom ständigt skiftar perspektiv, så att man inte omedelbart vet vem som för ordet, bidrar till förvirringen. Men det bidrar också till en berättelse som går på djupet. Bland mycket annat är den en protest mot allt Sam Inglis har att säga om politiska rocksånger.
Läs alla artiklar om: Årets musik
Gå till toppen