Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Mattias Oscarsson: Bästa filmen? En allt svårare fråga

Som filmrecensent blir man ibland beskylld för att ingå i ett kotteri av fisförnäma tyckare som förutsägbart springer åt samma håll – helst däråt de tunga svartvita dramerna från Polen ruvar i en missriktad längtan efter den stora biopublikens kärlek.
Läs mer:Pärlor från ett spretigt filmår
Jag raljerar, så klart, men intressant är att när nu Sydsvenskan/HD:s filmtyckare, inklusive jag själv, sammanfattar 2016 här bredvid så är det en spretig bukett av titlar i olika genrer. Det råder bara konsensus kring en film, den tyska sensationskomedin ”Min pappa Toni Erdmann” (se den!), och bara ytterligare en titel förekommer på mer än en kritikers lista, HBO-serien ”The night of”. Det kan tilläggas att både "Toni Erdmann" och tv-serien är hyfsat stora publikframgångar.
Samstämmigheten var betydligt större för bara några år sedan. För precis som medielandskapet i stort har även filmkonsumtionen fragmentariserats. Tv-serier nämns nu i samma andetag som hyllade filmer, och etablerade regissörer gör filmer direkt för nätet, utan att passera biograferna. Antalet titlar att förhålla sig till är numera enormt mycket större. I takt med att arthousebiograferna tappar mark och branschen trevar sig fram med nya distributionsmetoder urholkas dessutom stallet av kanoniserade stjärnregissörer, som förr kunde räkna med att få pytsa ut en film med jämna mellanrum.
De flesta regissörerna på listorna är knappast hushållsnamn ens hos de inbitna cineasterna: Gianfranco Rosi, Maren Ade, Tomer Heymann, Gary Ross, Lenny Abrahamson, Claude Barras ... Samtidigt ska det sägas att ryktet om den högkvalitativa biograffilmens död är något överdrivet. Det är bara att titta på vad som inte tog sig igenom nålsögat i år, däribland några av de internationellt mest hyllade filmerna som "Sauls son", "Spotlight", "The revenant" och "Steve Jobs".
Det förekommer dessutom bara en svensk film, Suzanne Ostens kontroversiella och barnförbjudna barnfilm ”Flickan, mamman och demonerna” – en av få ljuspunkter i ett osedvanligt trist svenskt filmår som möjligtvis kan skyllas på oron i branschen inför vad den nya statliga filmpolitiken kommer att innebära i januari 2017.
Men visst finns det mer svenskt värt att nämna, som Johannes Nyholms fantasieggande ”Jätten”, Måns Månssons Malmöfilm ”Yarden” och en rad starka dokumentärer, som Jessica Nettelbladts ”MonaLisa Story” och Sara Jordenös ”Kiki”. Det svenska filmåret 2016 skuggas dock helt av kolossen med kepsen, Hannes Holms ”En man som heter Ove” som med 1,7 miljoner sålda biobiljetter nu är den tredje mest sedda svenska filmen någonsin. Som med så mycket i det digitala tidevarvet får en film all uppmärksamhet, medan resten tävlar om smulorna.
Läs alla artiklar om: Årets filmer 2016
Gå till toppen