Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Engström

Dag 346 med Elvis: There ain’t nothing like a song

När Bob Dylan vaknade i morse slapp han sitta på sängkanten och fundera på vad det kan ha varit för dumheter han yttrade vid bordet inför fysikpristagaren Duncan Haldane eller gymkungen Daniel Westling. Det måste kännas rätt bra.
Dylan skippade alltså Nobelmiddagen, men jag kan inte riktigt släppa honom. Han har ju så många kopplingar till Elvis. Var ska vi börja?
Vi tar Sinatra-kopplingen. Bobs båda senaste album, där den nobelprisbelönta sångtextförfattaren spelar covers, har kallats för hans ”Sinatraalbum”. Jäpp, Sinatra hade tidigare tolkat samtliga låtar på ”Shadows in the night” från 2015 och flertalet på uppföljaren.
Men då talar vi om Frank Sinatra. Inte Nancy Sinatra, som när hon inte sjöng om sina stövlar dök upp som Elvis motspelare i filmen ”Speedway” från 1967. Tillsammans gjorde de duetten ”Ain’t nothing like a song”, med ett uppbyggliga budskap:
Now they may take away your job
Take your fancy car
They may repossess your clothes, take that fine guitar
They may take everything you own
Well that’s just for today
As long as you’ve got a song in your heart
Tomorrow’s gonna be O.K.
Bakom just denna sång stod det äkta paret Joy Byers och Bob Johnston. Känns namnen igen?
Bob Johnston är ”Is it rolling”-Bob, producenten som rattade ”Highway 61 revisited”, ”Blonde on blonde” och – just detta år, 1967 – ”John Wesley Harding”.
Joy Byers uppges som upphovsman bakom 16 Elvislåtar av skiftande kvalitet. Denna hamnar någonstans i mitten: svagare än ”C’mon everybody” och ”It hurts me”, inte i närheten av lika generande som ”She’s a machine”. Hur många av dessa hon verkligen skrev är osäkert. Bob Johnston påstår att han var med och skrev flera av dem, och i något fall gjorde det helt ensam, men att de av kontraktsskäl signerades av henne.
”Ain’t nothing like a song” är uppjagad rock’n’roll, med mer rim än reson, av en typ som år 1967 givetvis var fullständigt passé. Desto mer imponerad är jag därför av entusiasmen i det här filmklippet, som knappt ens verkar spelad.
Läs alla artiklar om: Ett år med Elvis
Gå till toppen