Det var i åttonde klass, om jag minns rätt. Under en lektion i svenska bad läraren min bänkgranne – låt oss kalla honom Ruben – att läsa högt ur en text om en eremit som bodde i en grotta. Ruben började staka sig fram. Efter ett tag avbröts han av läraren:

”Ruben, vad är en eremit?”

Ruben lade pannan i djupa veck och tuggade så frenetiskt på sin blyertspenna att gula flagor fastnade på överläppen. Plötsligt sken han upp:

”De e en sån som äter hus!”

Det kunde vara si och så med läsförståelsen även i början av 1970-talet. Eremiter och termiter är ju inte riktigt samma sak.

Incidenten har dykt upp i minnet med anledning av den senaste Pisaundersökningen, presenterad i tisdags.

Enligt Pisa, en återkommande kunskapsmätning bland 15-åringar i OECD-länderna, har svenska elever stärkt sin position i läsförståelse och matematik och hållit ställningarna i naturvetenskap. Skolsverige drog en suck av lättnad.

I den förra Pisaundersökningen, genomförd 2012, tappade svenska elever rejält med mark. Det nedslående resultatet kan ha avgjort riksdagsvalet: skolan var väljarnas högst prioriterade fråga.

Den borgerliga alliansregeringen förlorade makten efter ett antal skolreformer signerade Jan Björklund, ledare för dåvarande Folkpartiet och utbildningsminister. Nu verkar reformerna och satsningar som Matematiklyftet ha fått visst genomslag; det tar tid att vända en negativ trend. Nuvarande utbildningsministern Gustav Fridolin (MP) skall ha en eloge för att han inte nedlåtit sig till den politiska ovanan att ta åt sig hela äran utan anledning: Pisaproven gjordes våren 2015 när den rödgröna regeringen just tillträtt och styrde landet med alliansens budget.

Om Pisaresultaten verkligen speglar ett trendbrott i svensk skola beror det inte på klåfingriga politiker eller, med Peter Englunds bevingade ord, ”karriärkåta reformpedagoger”, utan på hårt arbetande lärare och elever.

Särskilt glädjande är att den tydligaste förbättringen gäller läsförståelse, den demokratiskt viktigaste parametern: att genom läsning inhämta och bearbeta information är avgörande för våra möjligheter att fungera som medborgare.

I en tid med ytligt skummande och fördomsbekräftande ekokammare på nätet utgör läsning den reflekterande demokratins bastion mot den impulsiva twittokratin. Presidentvalsrörelsen i USA är ett varnande exempel på det förfall som kan drabba även den starkaste demokrati när slött surfande tränger undan aktivt läsande: bluffnyheter och extremistiska stolligheter.

Och så är det boken, fortfarande den viktigaste plattformen för fördjupande läsning, oavsett om den distribueras på papper eller digitalt.

Att läsa böcker är en av de mest formativa aktiviteter man kan ägna sig åt; att skriva böcker är en av de mest krävande. De skiljer agnarna från vetet.

Som journalist och författare talar jag förvisso i egen sak, men inför den här julen känns det mer angeläget än någonsin att sprida det skrivna ordets evangelium. Därav tre förslag på hårda klappar, tre lysande svenska böcker från i år som jag velat skriva om utan att finna lämpliga tillfällen bland alla krönikor om svensk politik, Europa och Donald Trump. Det rör sig om tre mycket olika böcker med det gemensamt att de gör vad god läsning alltid gör: öppnar nya perspektiv.

* Hur jag dog. Och fick klart för mig hur allt hänger ihop (Brombergs) av Niklas Ekdal.

Niklas Ekdal hade allt: begåvning, familj, god inkomst, professionell och social framgång. Från Expressen kom han till Dagens Nyheter och en central position i Sveriges offentliga liv som politisk redaktör på Dagens Nyheter. De spänstiga texterna flöt från hans tangenter som arpeggiomättade pianosolon av Oscar Peterson. Han slutade på DN och satsade på ett lovande författarskap. Vad månde bliva?

Så deltog han i en fotbollsmatch, kolliderade med en annan spelare och drabbades av en hjärnskakning som på ett ögonblick förändrade tillvaron. Kraften, lusten och nyfikenheten sinade. Han gled in i en allt mörkare depression och en dag hösten 2012 bestämde han sig för att göra slut på eländet. Han tog hissen ner till källaren och hällde i sig alla möjliga sorters piller. Han räddades på dödens tröskel.

I Hur jag dog varvas insikter om självmordets mekanismer med barndomsminnen och reflektioner om tidens och livets gång. Att balansera mellan det personliga och det allmängiltiga är något av det svåraste en skribent kan ge sig in på. Ekdal klarar det med suverän säkerhet. Och framför allt: han sliter bort den tabubeläggande slöja som draperats över bokens ämne.

Hur kan det komma sig att vi talar så lite om att fem människor tar sitt liv i Sverige varje dag? Det beror på traumat för de andra, elegant formulerat av Ekdal: ”Det tar emot och det tar lång tid att inse, att livet inte bara är ens eget.”

Självmord, eller suicid, är en enkel och snabb utväg för personen som väljer den, men en livslång katastrof för alla som lämnas kvar. Det är den yttersta formen av egoism.

Niklas Ekdal var där, vände och kom tillbaka för att berätta.

Nu undrar säkert någon varför en bok med döden som tema skulle vara lämplig som gåva till jul, en helg då vi högtidlighåller en födelse. Men Hur jag dog är i själva verket en bok om livet, om glädjen över att få finnas och göra något av denna lilla stund på jorden. Det är inte bara en av årets bästa svenska böcker. Det är den i särklass modigaste.

* 1947 (Natur & Kultur) av Elisabeth Åsbrink.

Böcker om och kring ett årtal har nästan blivit en egen genre efter den tyske journalisten Florian Illies framgång med sin bok om 1913, det sista fredsåret före första världskriget.

Illies svenska kollega Elisabeth Åsbrink, belönad med Augustpriset 2011 för Och i Wienerwald står träden kvar, har valt vad som i förstone kan verka vara ett mellanår för sin berättelse om hur en ny ordning växte fram efter andra världskriget. Varför inte 1948 med Pragkuppen och Berlinblockaden? Men 1947 är ett utsökt val för en utsökt bok, ett år då tiden startade om:

Ett tillfälle att skapa en någorlunda stabil ordning i Mellanöstern går förlorat, avkoloniseringen tar fart när britterna lämnar Indien, George Orwell sitter på den vindpinade ön Jura och skriver 1984, Eleanor Roosevelt leder arbetet med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, Simone de Beauvoir utvecklar de tankar som skall ligga till grund för Det andra könet och den moderna feminismen, Nürnbergrättegångarna pågår, den polskamerikanske juristen Raphael Lemkin kämpar som besatt för att få begreppet folkmord erkänt, Thelonious Monk revolutionerar musiken, USA:s utrikesminister George Marshall föreslår nödhjälp till Europa, Muslimska brödraskapets grundare Hasan al-Banna predikar heligt krig.

Från Malmö hjälper fascisten Per Engdahl nazistiska krigsförbrytare att fly rättvisan.

Om allt detta berättar Elisabeth Åsbrink med sin egen judiska familjehistoria som fond i Augustprisnominerade 1947. Det är gripande, omtumlande och fullföljt med en sådan stilistisk och saklig konsekvens att man nästan tappar andan. Det händer inte ofta, men ibland: ett gott journalistiskt hantverk höjer sig till stor litteratur.

* Etyder för en gammal skrivmaskin (Albert Bonniers Förlag) av Lars Gustafsson.

I april förlorade Sverige ett av sina skarpaste intellekt och en av sina vassaste pennor när Lars Gustafsson gick bort strax före sin 80-årsdag.

För en bredare allmänhet är Gustafsson nog mest känd som filosof och prosaförfattare med romaner som Tennisspelarna och En biodlares död. I den offentliga debatten var han som ett salt med liberala förtecken. Hans krångliga men briljanta term för att beskriva vissa tankeströmningars dominans, problemformuleringsprivilegiet, är ett typiskt exempel på förmågan att förena det filosofiska med det språkliga.

Men Lars Gustafsson är också en av våra främsta poeter med en nyfiket underfundig stil som ibland kan leda tankarna till Nils Ferlin. Denna välkomnande tillgänglighet, som öppnat poesins dörrar för otaliga läsare, genomsyrar Gustafssons sista och postumt utgivna diktsamling, Etyder för en gammal skrivmaskin, en liten volym med stort innehåll.

Alla som legat vakna i vargtimmen och trevat i det gåtfulla gränslandet mellan dröm och verklighet känner igen sig i dikten ”Ur nattens mitt”:

I dessa yttersta dagar före jul 2016, när allt fler tycks tvivla på den öppna, liberala demokratin, kan det vara värt att erinra om att läsning och frihet hänger ihop. Av den enkla anledningen att läsning inte sätter några andra gränser än sådana vi själva drar i vårt eget medvetande. Det gäller även Ruben, vart han nu tog vägen.

PISA 2015. Rapport 450/2016 (Skolverket).

How to Read and Why (Fourth Estate) av Harold Bloom.