Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Engström

Dag 347 med Elvis: One night

Originalversionen av ”One night” censurerades, eftersom den ansågs alltför vågad. Kanske rentav snuskig. Inte inleddes låten med refrängraderna One night with you/Is what I’m nog praying for. Nej nej. I januari 1957, en månad innan han sjöng in hitversionen, löd texten fortfarande One night of sin/Is what I’m now paying for.
Omoraliskt och upprörande, alltså? Ja, det är klart. Men då syftar jag bara på historien som låtskrivaren berättar. Inte på låten.
”One night of sin” är en sång om köpesex, men det är framför allt en sång om skuld. Inte för intet finns ordet synd i titeln.
Som så ofta när sångtexter av rädsla för moralpolisen skrivs om blev denna tämligen obegriplig.
Don’t call my name
It makes me feel so ashamed
I’ve lost my sweet helping hand
I’ve got myself to blame,
heter det i den censurerade versionen som Smiley Lewis sjungit året före och som Elvis sjöng i januari 1957. Puh.
Just call my name
And I’ll be right by your side
I want your sweet helping hand
My love’s too strong to hide,
sjöng han i februari. Romantiska floskler.
Men, bättre ändå:
Always lived a very quiet life
I ain’t never done no wrong
Now I know that very quite life
Has caused me nothing but harm
Oj då. Nu blev det komplicerat. Killen är förhäxad. Han är som Frodo i sina svaga stunder, övertygad om att han slösat bort sitt liv och måste ha den där ringen. Hans tidigare liv var ett förslösat liv.
Smiley Lewis var en väldig typisk r&b-sångare, född redan 1913, som är allra mest känd för ”I hear you knocking” (som halvannat decennium senare blev Dave Edmunds största hit). Precis som Fats Domino var Smiley Lewis en i högsta grad mogen man när han runt 1950 började spela in skivor. Och precis som Fats Domino spelade han in låtar av New Orleans-kollegan Dave Bartholomew: denne skrev ”I hear you knocking” (1955), liksom ”One night” (1956) och ”Blue monday” (1954).
Fats Domino var den som så småningom fick ”Blue monday”-hiten. Han spelade också in ”One night”, men först 1961.
Elvis tog ”One night” en liten bit från sina New Orleans-rötter, men bara en liten. Hos Elvis är det fortfarande mer blues och r&b än vad det är rock’n’roll. Han motstår frestelsen att driva upp tempot och jaga igenom låten, men han försummar ändå inte chansen att visa sig ung och vital. Det finns en intensitet i hans version som de mer tillbakalutade New Orleans-gubbarna inte är så intresserade av.
Elvis spelade låten också i boxningsringen vid tv-showen 1968, i princip som ett solonummer (DJ Fontana bankar på den där kofferten, någon annan skakar en tamburin; Elvis är ensam gitarrist). Det börjar lite lattjande och skojigt, men det utvecklas snart till en febrig tagning som får också hans 50-talsversioner att te sig tillbakalutade.
Smiley Lewis gjorde förstås också en låt som hette ”Shame shame shame”. Inte för intet avslutades ”One night of sin” med raden I’ve got myself to blame).
Läs alla artiklar om: Ett år med Elvis
Gå till toppen