Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Bo Reimer: "I never talked to Bob Dylan"

Det är 1976 och Patti Smith uppträder för första gången i Konserthuset i Stockholm. Jag åker dit från Göteborg tillsammans med en kamrat. Men tåget spårar ur på vägen och vi kommer fram först till extranumret.
Katastrof. I ett sista desperat försök att ändå få ut något av resan går vi till baksidan av Konserthuset. Vi får syn på Patti Smith på väg in i en bil. Naivt kastar vi oss in i en taxi, följer efter till ett hotell. Väl där tar vi hissen till översta våningen, sedan trapporna ner, i ett systematiskt sökande.
På en våning står flera hotellrumsdörrar öppna. Vi tittar in i det största rummet, får syn på Patti Smith, går fram till henne och börjar exalterade beskriva våra strapatser, hur och varför vi är där. Patti Smith lyssnar intensivt, tycks förstå vår lycka över att faktiskt ha fått träffa henne. Hennes kommentar säger allt om hur hon identifierar sig med oss: ”I never talked to Bob Dylan”.
Några månader senare kommer en bootleg från Stockholmskonserten. Någon har fått tag på ljudspåret från SVT:s inspelning av konserten. Min kamrat engagerar sig i produktionen, får möjlighet att påverka plattans titel. Med den höga ljudkvaliteten kommer ”I never talked to Bob Dylan” att bli den mest omtalade piratinspelningen av Patti Smith någonsin. Få förstår var namnet kommer ifrån.
Fyrtio år senare återvänder Patti Smith till Konserthuset. Hon sjunger Dylans ödesmättade “A hard rain’s a-gonna fall”. Sången är skriven 1962 under hotet från kärnvapenkrig, men är baserad på en över tvåhundra år gammal folksång. Den är både dagsaktuell och evig.
Två minuter in i framförandet kommer hon av sig. Hon är nervös, men återupptar sången, mer och mer kraftfull för varje vers. Hon hyllar Dylan men placerar honom också i en historisk tradition. Och bekräftar sin egen plats där, vid hans sida.
Gå till toppen