Här i närheten ligger förskolan som har hamnat i mediefokus, hit går föräldrarna och hämtar. De är trötta på att det står knarklangare utanför deras barns lekplats. Bredvid ligger parken, den som kallas folkets. Jag har dansat på de här klubbarna, ätit falafel i gräset och tittat på den halvdöda papegojan i terrariet, den som en gång var Pippi Långstrumps.

Jag vill tänka att allt det här är vårt, gemensamt. Staden där jag bor, kärlekens huvudstad, platsen i mitt hjärta. Men vems är Malmö?

Malmö vill vara framtidsstad, kunskapsstad, en stad dit människor med pengar flyttar. Men Malmö är inte alla dessa saker, det är en fattig stad. En stad som exploaterar.

Långt efter att fabrikerna lagts ner fortsätter Malmö att vara en arbetarstad. Men när staden vill locka hit folk är det inte majoritetsbefolkningens vardag som visas; istället marknadsförs staden med den lilla del av befolkningen, knappt fem procent, som arbetar inom IT och media.

Även om gentrifieringen har pågått länge här, precis som på andra platser, är det viktigt att stanna upp och se vad som händer just nu. Den kunskapsstad som Malmö så gärna vill vara kommer med ett pris - det går inte bara att peka på en stad där majoriteten arbetar i privata låglöneyrken eller offentlig sektor och säga: det här är visst en stad fylld med kommunikatörer! Entreprenörer! Nej, det kräver också en materiell förändring.

Det är detta vi måste ha i bakhuvudet när vi ser hur den så kallade knarkrondellen kanske kommer att byggas om för att göras mindre mysig samtidigt som en skyskrapa ska byggas i Rosengård. För det som försvinner och det som tillkommer är sprunget ur samma idé: att bygga nytt för köpstarka individer och osynliggöra svaga konsumenter - missbrukare, hemlösa och andra grupper som är oönskade i stadsbilden.

I Fredrik Edins masteruppsats ”The message is the meaning” diskuterar han fenomenet exkluderande design. Genom att utgå från en sluttande bänk på Triangelstationen för han en diskussion kring hur staden med sina materiella funktioner formar vår idé om vem som platsar i den. En bänk som knappt går att sitta på byggs för att hemlösa inte ska kunna sova på den. Det leder i sin tur till att vi inte ser några hemlösa när vi pendlar till jobbet och på så vis hamnar huvudproblematiken, hemlöshet, bortanför vårt synfält.

När konsumtionen styr stadsplaneringen formas också vår bild av oss själva som i huvudsak konsumenter - istället för invånare som hellre ser vård, skola och välfärd byggas ut. Sedan är det lättare att bygga vidare, nya köpcentrum, nya exkluderande bänkar. Och så vidare.

I ett antal kommuner, som Norrköping, Eskilstuna och Finspång, har torgen byggts om. Buskage har tagits bort för att skrämma bort missbrukare från att gömma sig. På samma sätt har många offentliga toaletter tagits bort eller försetts med ett särskilt blått ljus för att förhindra missbruk. I Tensta centrum satte en privat fastighetsägare upp ett entonigt ljud, en frekvens som bara skulle höras av unga personer, i syfte att skrämma bort knarkhandlarna.

Och så har vi knarkrondellen. En gång låg den mitt i ett arbetarklassområde, idag omges den även av medelklassen. Jag tittar på en tjugo år gammal bild på rondellen och ser varken mysbelysning eller bänkar. Idag är området, om inte helt gentrifierat, så åtminstone en plats som många gånger får representera staden vi bor i. I media, som mötesplats, en smältdegel för olika världar.

De lilablå lamporna har aldrig varit anledningen till att människor säljer knark på just den här platsen. Intressantare är att titta på hur rondellen har förändrats beroende av vilka konsumenter som omger den. Inget knark skulle säljas här om det inte fanns en stor kundkrets tack vare det geografiska läget mellan Möllevångstorgets barer och Folkets parks klubbar.

Polisen har själv erkänt att man inte löser problemet med droghandel genom att skrämma bort knarkhandlare från en ynka rondell. Det handlar helt enkelt om att förflytta folk. Och kanske känns det inte märkligt alls att göra det, föräldrarna till barnen på förskolan är ju oroliga på riktigt.

Men frågan handlar inte om huruvida oron är verklig, utan om hur oron bemöts. Precis som att en sluttande eller taggig bänk aldrig kommer att lösa hemlöshet är förslagen om att bygga bort det mysiga med knarkrondellen aldrig ett svar på problemet med missbruk. Men så är det inte heller det som åtgärderna syftar till - det är bara ett sätt att flytta problemen till områden som hamnat i medieskugga.

Medan Möllevången har rustats upp och blivit ett område där problemlösning stavas förbud och exkludering, planerar MKB att sälja 1650 lägenheter på Rosengård för att bygga nytt. Här är föräldrarna också oroliga, kanske kommer de att bli bostadslösa när hyrorna pressas upp.

Malmö, kunskapsstaden, reser med Culture Casbah ett 22 våningar högt monument över klasskillnaderna.