Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Engström

Dag 349 med Elvis: It keeps right on a-hurtin’

Johnny Tillotson, fyra år yngre än Elvis, är mest känd för ”Poetry in motion” – låten, alltså. Fast ”känd” är kanske att ta i. Egentligen är det väl låten som är känd, medan Johnny Tillotson är bortglömd. Detta var den typen av vagt rock’n’roll-influerad pop som dominerade listorna under åren mellan den verkliga rockn’roll-eran och Beatles genombrott. Välkammad, rätt mesig, men åtminstone välgjord. Han spelade in den i Nashville, med ett par musiker som lirat mycket med Elvis: saxofonisten Boots Randolph och pianisten Floyd Cramer.
Han delade stora delar av sin repertoar med Elvis. Inte bara spelade han in r&b-låten ”Pledging my love” utan också flera av de countrylåtar som Elvis skulle ta sig an: Hank Williams ”I’m so lonesome I could cry” och Willie Nelsons ”Funny how time slips away”, till exempel.
”It keeps right on a-hurtin'” skrev han själv, och spelade in den 1962. Elvis gjorde den sju år senare, i Memphis. Omtolkningen är inte på något vis radikal, men Elvis låter väldigt mycket mognare än den tvålfagre Johnny Tillotson. Texten är romantiskt bjäfs, men i Elvis mun låter orden nästan viktiga.
Och så gillar jag den lilla synkoperade pianogrunkan upp till titelfrasen i refrängen.
Läs alla artiklar om: Ett år med Elvis
Gå till toppen