Kultur & Nöjen

Elin Wrethov: Gud drar ner skrattsalvor

Jag är Gud

Stå upp av och med Marika Carlsson. Palladium, Malmö den 16 december
Marika Carlsson (Arkivbild).Bild: Pontus Tideman
Förra gången Marika Carlsson kuskade landet runt var det med sin show ”En negers uppväxt” som väckte upprörda känslor och drog på sig en anmälan, som dock lades ner, om hets mot folkgrupp.
När hon den här gången tar sig an en annan aspekt av sin uppväxt – fostran i ett Pingstkyrkohem, och hon kaxigt döpt showen till ”Jag är Gud” lär hon inte orsaka lika många höjda ögonbryn.
”Nu ska vi prata religion”, inleder Marika Carlsson och i skrattet som följer ligger den gemensamma förståelsen för hur urbota icke-roligt detta ämne är. Till och med läraren skolkade från religionskunskapen i skolan, raljerar Carlsson. Bibeln är tacksam att skoja om. Ändå görs det förvånansvärt sällan i Sverige. Kanske för att boken inte är mer närvarande för de flesta än som en dammig konfirmationspresent i bokhyllan, kanske för att det skulle vara lite som att trampa på någon som redan ligger.
Det finns så många knasigheter i Bibeln konstaterar Marika Carlsson och i hennes egen snabbversions-bibelskola från scenen dissekerar hon lustfyllt både Moses långa ökenvandring och Abrahams nästan genomförda offrande av sonen.
Men Marika Carlsson utstrålar värme, närmast ömhet, för de frikyrkomedlemmar hon växte upp bland. Hon kritiserar utifrån den berördas rätt. Hennes mission är inte att raljera över dem som tror utan över dem som anser sig ha rätt att döma andra, över de frikyrkopastorer som i en gemensam skrivelse deklarerade att de inte tänker viga homosexuella.
Marika Carlssons berättar ömsom roande, ömsom allvarligt om läger och böner, om rädslan för det syndiga och om hur hon brottades med sin egen syn på homosexuella när hon så småningom upptäckte att hon var kär i en tjej.
Då och då lyfter föreställningen till en mer allmängiltig nivå och hon ställer frågor som lämnas åt fler att besvara. Varför, i detta sekulariserade land, har vi så svårt att prata om religion och tro? Droppa frågan över julbordet – hur många tror på Gud, och stämningen sjunker som en sten.
”Jag är Gud” är en rapp och originell föreställning med tätt mellan skratten. Till och med uttjatade manligt-kvinnligt-skämt blir piggare när de tillämpas på Moses och Jesus. Marika Carlsson själv är nästan lika mycket komedienne som stå upp-artist. Hon växlar roller och dialekter, och även om hennes gestaltning av kyrkan som en kedjerökande småbarnsmorsa från Möllan känns aningen krystad är den väldigt rolig.
Själva showen, regisserad av Maria Lundqvist, är skickligt konstruerad med ett genomgående driv. De korta stunderna av allvar fungerar som andningspauser inför nästa skrattsalva från publiken.
Gå till toppen