Kultur

Poeten som skrev sånger utan ord

Han deltog i Pariskommunen, försökte strypa sin fru, skjuta sin älskare Rimbaud och slutade som hemlös suput. Men poeten Paul Verlaine lyckades förvandla livets trassligheter till musikalisk poesi.

Paul Verlaine.

Paul Verlaine

BOKEN. Sånger utan ord, Övers Elias Wraak, Alastor Press.
”Musiken framför allt annat”, skrev Paul Verlaine i sin kända dikt om hur man ska skriva poesi, ”Art poétique”. För honom var det inte idén eller ämnet som bär upp en dikt, utan poetens förmåga att skapa en suggestiv livskänsla genom språkets musikaliska egenskaper – dess rytm, klang och associationer.
Och det är just förmågan att skapa ordmusik snarare än att gestalta idéer som gjort Verlaine till en av de mest lästa poeterna i Frankrike. Resultatet blir nämligen en poesi som fungerar direkt och spontant, utan att läsaren behöver ha några förkunskaper om poeten och hans historiska sammanhang. Så fungerar den suggestiva beskrivningen av själen och månljuset i dikten ”Clair de lune”, som inspirerade Claude Debussy till ett av vår tids mest kända pianostycken.
Så fungerar också den intensivt melankoliska dikten om hur det regnar i staden och gråter i hjärtat. Och så fungerar den smärtsamma ”Chanson d’automne”, som på korta, tätt rimmade rader gestaltar hur vi, håglösa av hopplös längtan tillbaka, kastas som döda löv hit och dit i den hjärtlösa höstvinden. Verlaine är en lättillgänglig poet, i mycket högre grad än de andra stora franska 1800-talsnamnen: Charles Baudelaire, Arthur Rimbaud och Stéphane Mallarmé.
Men den musikaliska ledstjärnan har också gjort att han har hamnat i skuggan av dessa tre giganter, åtminstone hos litteraturhistorikerna. Hans omsorgsfullt komponerade dikter – styrda av upprepningar och omtagningar – har fått vissa att se honom som en sångare utan ackompanjemang snarare än en poet. Men att dikterna inte behöver förklaras för att upplevas till fullo gör dem ju inte mindre betydelsefulla, snarare tvärtom.
Möjligen är det också något med Verlaines person som avskräcker. Där man lätt charmas av underbarnet Rimbauds ungdomliga energi, den anonyme Mallarmés integritet och pionjären Baudelaires orädda provokationer, är det svårare att ta till sig Verlaines tvära kast mellan äktenskap och homosexuella kärlekshistorier, mellan katolsk tro och alkoholdränkt luffarliv och mellan bleksiktig sentimentalitet och pornografiskt färgat begär. Men nog är Verlaines personhistoria också fängslande, om än på ett sjaskigt vis. Han deltar aktivt i den revolutionära Pariskommunen 1871 men lyckas undkomma de våldsamma slutstriderna genom att fly ut på landet. Han gifter sig med Mathilde Mauré 1870, men redan innan deras barn föds året därpå har han inlett en kärleksrelation med den 17-årige Rimbaud. Han försöker strypa sin fru och ångrar sig djupt, men snart lämnar han fru och barn och ger sig ut på en vild resa till Bryssel och London med sin unge älskare. Han skjuter Rimbaud i armen och döms till fängelse på grund av sin homosexualitet. Sedan försöker han strypa sin mor och hamnar i fängelse igen. Han slår sig ner på landsbygden för att bli bonde, men misslyckas och blir hemlös suput i Paris slumkvarter. Under sina sista år är han sjuklig, men när han inte är inlagd på sjukhus bor han hos sin prostituerade älskarinna.
Och dessa personliga trassligheter använder Verlaine som material för att skriva musikalisk, stämningsfull poesi. Verlaines egen beteckning på de tongivande poeterna i hans samtid, poètes maudits (fördömda poeter), är mer träffande som beskrivning av hans diktning än den som blivit litteraturhistorisk norm – symbolism.
Det faktum att Paul Verlaines poesi är lättillgänglig gör den inte lättare att översätta. Tvärtom: dikterna är så intimt beroende av det franska språkets inneboende kvaliteter att de tydligt illustrerar idén om att riktig poesi är oöversättbar. Därför är det inte så konstigt att det har dröjt så länge innan hans dikter på allvar gjorts tillgängliga på svenska. Men nu presenterar den mystiske översättarpseudonymen Elias Wraak, som för några år sedan översatte Rimbauds samlade verk, en generöst tilltagen samling som sträcker sig över hela Verlaines produktion.
Hur går man då tillväga för att översätta den oöversättbara Verlaine? Jo, man måste inse att franskan och svenskan har helt olika poetiska möjligheter och därför förhålla sig fritt till Verlaines formuleringar och istället låta det svenska språkets egna musikaliska egenskaper fånga den stämning och den livskänsla som Verlaine suggererar fram. Man måste helt enkelt skriva bra svenska dikter som har möjlighet att ge liknande upplevelser som dess franska förlagor.
Det är naturligtvis lättare sagt än gjort. Wraaks volym innehåller också en del misslyckanden, framförallt när kravet på rim framtvingar ålderdomliga eller poetiskt överlastade ord (”hjärtats hägn”, ”tångs rökelsekorn”) eller omvänd ordföljd. Här ges ett tillkrånglat och forcerat intryck som inte alls motsvarar Verlaines smidighet. Men dessa problematiska inslag utgör undantag, som mer än något illustrerar uppgiftens svårighet. Generellt sett fungerar Wraaks svenska varianter imponerande bra, ja, ofta lyckas han göra om Verlaines poesi till alldeles utmärkta svenska dikter. Som bäst fungerar de när svenskan är enkel och vardaglig, som i denna livströtta dikt:
Djupt mörker söver,
och livet somnar,
hoppet är över,
begären domnar.
Jag vet inget mer
om ont eller gott …
och allt som jag ser
är trist och så grått.
Jag vaggas av en hand
djupt under jord,
i ett främmande land:
Sch … tyst, inga ord …
Dikten ger ett så enkelt intryck att man först kan tro att den har varit lätt att överföra från franska till svenska. Men en titt på originalet avslöjar att översättaren har frångått Verlaines ordalydelse på många ställen just för att skapa denna direkta enkelhet. Wraaks dikt känns självklar för att den byggs upp av egenheter i det svenska språket: verbet ”söver” assonerar fint med ”mörker” och skapar en subtil betydelsekontrast till ”somnar”, och det lilla ”så” på åttonde raden både intensifierar det gråa och ger rytmisk dynamik. På avslutningsraden ges dessutom den tysta stillheten en helt annan närvaro än i Verlaines ”Silence, silence!”. Wraaks estetiska effekter är helt andra än Verlaines, men det är samma tillstånd som suggereras fram i båda texterna: en livströtthet som känns in i märgen.
Urvalet går inte att klaga på. Här finns de stora antologinumren, men också många dikter från sena samlingar som gör att författarskapet framstår i all sin mångfald. De impressionistiska stämningarna balanserar mot de mer ordrika religiösa dikterna, som i sin tur skaver välgörande mot de pornografiska dikter som dyker upp på slutet. Att volymen dessutom är tvåspråkig, med det franska originalet på vänstersidan och översättningen till höger, är fantastiskt bra. De effekter som går förlorade i översättningen försvinner därmed inte helt: kan man bara en gnutta franska kan man ana sig till hur dikten låter i original. Det gör boken praktisk i både undervisningssammanhang och folkbildningssyfte, och det gör den extra njutbar hemma i läsfåtöljen.
Någon bakgrundsmusik behövs inte. "Sånger utan ord" innehåller i sig tillräckligt mycket musik – som dessutom framförs dubbelt, i två parallella orkestreringar sida vid sida. Wraak har gjort Verlaines dikter till mer musik, inte mindre. Det hade den franske poeten gillat.
Gå till toppen