Färgerna twistar och svingar sig över duken i Sofie Arfwidsons måleri. Där frodas neon och barbierosa, cowboys och dödskallar. Obekymrat blandar hon allvar med galna upptåg, fabler med politik. I elektrifierade nyanser låter hon humorn löpa amok, men förlorar aldrig skärpan. Jag har alltid gillat hennes kaxighet, hur hon utan krusiduller vänder ryggen åt all måttfullhet. När hon nu återvänder till Galleri Thomas Walllner finns inga tecken på att hon låtit sig dompteras av den goda smakens påbud. Muntert kostar hon på sig att med slösande penseldrag måla ett par frejdiga sportmotiv, där tennismatchen antar surrealistiska dimensioner.