Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Engström

Dag 353 med Elvis: I’ve got confidence

För sin sista gospel-lp, inspelad 1971, gick Elvis in för att uppdatera sin profil och hitta kopplingar till den då spirande ”Jesusrörelsen”, en vildvuxen strömning som utvecklades till något så otippat som en kristen rockbransch och som i mer tuktad form övergick i den genre som kom att kallas CCM: Contemporary christian music.
Steget för Elvis var inte så långt. Dels förkroppsligade han redan den här hybriden mellan rock- och gospelmusik, om än i en mer traditionell skepnad. Dels jobbade han med den den gospelkvartett som mer än någon annan skulle gå rockmusiken till mötes: The Imperials.
Redan kring mitten av 60-talet var The Imperials först i gospelbranschen med att sjunga framför elektriska instrument. Innan 1971 var förbi skulle de också vara den första gospelkvartett som bröt rasbarriären, när de tog in Sherman Andrus i gruppen. (De hade också varit först med att ha ett eget privatplan, istället för en simpel turnébuss, men jag är inte säker på exakt hur relevant detta är.)
År 1970-71 låg ”profana” artister på topplistorna med låtar som väldigt tydligt influerats av gospeln, både i musik och text: Simon & Garfunkel med ”Bridge over troubled water” (om Elvis tolkning, läs här). Beatles med ”Let it be”. George Harrison med ”My sweet lord”. Supergruppen Blind Faith – med Eric Clapton och Stevie Winwood – hade på sin enda lp, utgiven 1969, en låt som hette ”Presence of the Lord”. Till och med The Rolling Stones spelade in en ”gospellåt” som hette ”Shine a light”.
Så var det bäddat. Men vem var det som bäddade?
Edwin Hawkins Singers, en svart gospelgrupp från Oakland i Kalifornien, tog rockvärlden med storm när de 1968 gav ut den rockinfluerade ”Oh happy day”. I samma anda verkade Andrae Crouch från San Francisco, som lp-debuterade 1969. I hans grupp The Disciples ingick Sherman Andrus.
Crouchs låtar spreds över världen. På Paul Simons konserter i mitten av 70-talet framförde hans vokalgrupp, Jessy Dixon Singers, hans ”Jesus is the answer”. Men ”I’ve got confidence”? Den skrev han åt Sherman Andrus och hans första soloplatta, som gavs ut 1968.
The Imperials, gruppen som skulle värva honom drygt tre år senare, sjöng in låten 1969. Elvis lyssnade på gruppens råd, och på deras skivor, och tog till sitt sista gospelalbum in ett flertal låtar som Imperials på senare tid gett ut själva.
Ive got confidence” är det modernaste på Elvis-lp:n ”He touched me”, en av de två mest uppenbart rockinfluerade gospellåtarna. Att kören är densamma som sjöng in den 1969 – bara solisten är utbytt – kan man höra. Men Elvis är hetare, och det smittar av sig också på resten av vokalisterna. Bandet har också bättre tryck, en annan attityd och mindre tvekan. Här är ingen rädd för att skrämma bort de konservativa i församlingen.
Skillnaden? Där The Imperials själva låtit lite ängsliga låter Elvis Presley fullständigt övertygad: om tilltaget, men också om sanningen i vad han sjunger.
Det var ofrånkomligt att upphovsmannen Andrae Crouch själv började sjunga låten. Sherman Andrus för sin del tog över solomicken när The Imperials från 1972 och några år framåt sjöng låten. Det finns en liveversion på iTunes från 1973 som är den enda som på allvar matchar vad Elvis gjorde med låten i studion 1971 (en 30 sekunder kort snutt finns här). Sherman Andrus har mer soul, men Elvis har mer kraft.
Vad som är bäst för låten? Smaksak!
Läs alla artiklar om: Ett år med Elvis
Gå till toppen