Ingen kan hävda något annat än att vi har hygglig nivå på den kommunala servicen här i stan. Vård, skola och omsorg är vi bra på.
Men så fort vi ska försöka klara att lira med de hårda killarna i byggbranschen, så är vi som en hunsad nörd med för stora glasögon i en pedagogisk film om mobbning från 1972. Det börjar med en liten knuff – oj, det blev visst lite dyrare med den här simhallen än vad vi sa. Vi protesterar lamt – och då blev det plötsligt ännu dyrare.
Det slutar med att vi ligger i en lerpöl och blöder näsblod.
Min kollega Alexander Kuprijanko gjorde en genomgång av det här fenomenet i tidningen, jag hoppas att ni såg den. Den visar på en systematisk inkompetens hos Lunds kommun, en oförmåga att förhandla bra och sedan hänga i, så att vi slipper överraskningar.
Jag tror att Lundaborna ganska glatt betalar sin kommunalskatt – om vi verkligen kan lita på att något smart byggbolag inte plötsligt dansar in och debiterar hundra extramiljoner för något som vi glömde att få in i avtalet.
Budgetdisciplin, förhandlingar, juridisk uppbackning, styrning och kontroll. Det låter magnifikt tråkigt. Men jag tror att de där orden blir helt avgörande när kommunstyrelsens ordförande Anders Almgren (S) och kommundirektör Anette Henriksson lägger upp arbetet för 2017. Lyckas de inte faller lundensarnas förtroende för det allmänna, och därmed skattemoralen.
Vetskapen om att vi tydligen har behov av att bygga idrottshallar för en miljard de närmsta årtiondet gör mig livrädd, men spårvägsprojektet blir det verkliga testet. Det är redan rätt kostsamt jämfört med andra europeiska projekt. Om det skulle bli dyrare än det är sagt – utan att man kan visa på samhällsekonomiska vinster som motiverar det – kan ingen lundensare rimligen bli förvånad.
Då är det bara ännu en tuff kille från byggbranschen som har knuffat omkull oss och gjort sönder våra glasögon.
*
Appendix. Vänsterpartisten Hanna Gunnarsson ansågs skyldig till uppvigling för att hon uppmanade till förstörelse av en kampanj från Sverigedemokraterna, men brottet var så ringa att det inte leder till något straff. Det var väl en hygglig kompromiss inom lagens gränser: domstolen säger ”så där får man inte göra” men samtidigt ”det var verkligen inte hela världen heller, det var ju mer retorik än allvar”. Att måla i välnyanserade gråskalor är juridikens finaste konstform.