Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Engström

Dag 354 med Elvis: Fever

Som ni alla vet betyder ordet advent ankomst. Den kommer verkligen bara så här års: vinterkräksjukan!
Just det ordet är ganska nytt i vår vokabulär, men har – trots att det är rätt otympligt – länge varit en rubrikfavorit i tidningsbranschen. Men fenomenet är ingalunda nytt: Fever isn’t such a new thing, fever started long ago heter det i låten ”Fever” son har sitt ursprung i en låt som  Little Wille John spelade in 1956 och som Otis Blackwell av kontraktsskäl skrev under pseudonym (tillsammans med Eddie Cooley).
Little Wille John gjorde den som rak r&b, i raskt tempo och med fylligt arrangemang där saxarna är framträdande men där det också finns småjazzig elgitarr och körer.
Elvis version, från 1960, har inte mycket med originalet att göra. Istället är arret och stämningen lyft från Peggy Lees djärva cover från 1958. Hon lade in ett nytt parti, sticket, och skrev delvis om texten tills låten var bra mycket mer suggestiv än Little Willie Johns ursprungslåt.
Peggy Lee behöll fingerknäppandet från originalet, men strippade låten på det mesta av resten. Basgången lyfts fram tills Joe Mondragons kontrabas nästan framstår som ett soloinstrument. Tredje musikern i studion är Shelly Manne, som visserligen har ett tassande utgångsläge men som ständigt – och varje gång överraskande! – markerar febertopparna med små eruptioner.
Peggy Lee är så cool att man kan få för sig att hon kraftigt bromsat tempot i låten. Det har hon inte alls. I själva verket är hennes tagning lite lite snabbare än originalet. Just där ingriper Elvis: hans inspelning går verkligen bra mycket långsammare än Peeggy Lees.
Men i övrigt tar han över rubbet från Peggy Lee. Den markerade basgången, utbrotten från trummisen, det extra partiet, den omskrivna texten, det febriga och suggestiva tonfallet – allt går igen,och jag har inte ett enda ont ord att säga om detta. Det hör till, höll jag på att säga, god ton: de flesta verkar betrakta Peggy Lees tagning som ursprunget. Allt som är åtråvärt finns där.
Madonna spelade in den 1992, till sitt ”Erotica”-album. Detta låter förstås väldigt mycket dansgolv anno 1990-nånting, men känslan hon verkar ha varit ute efter att återskapa känns igen grå 1958. Beyoncé var år 2010 mindre intresserad av att placera låten i sin samtid – hon kör Peggy Lee-racet nästan rakt av, om än lite långsammare. Fast hon låter ju rätt mycket mer vulgär. En modernisering, trots allt alltså.
Man kan för all del hävda att redan 1960 års Elvis åtminstone lite grann vulgariserade Peggy Lees coola arrangemang och attityd. Den banan fortsatte han på: när han lirade den live på 70-talet överdrev både han och trummisen de här manéren. Det blir lite karikatyr. Till Elvis försvar får man väl säga att han inte själv verkar ta låten riktigt på allvar längre.
Däremot vet jag inte vem vi ska urskulda för den storband- och stråksversion som förra året gavs ut och där Michael Bublé gör låten som en duett med den stackars Elvis; Bublé fullständigt kör över den försvarslösa stackarn.
Läs alla artiklar om: Ett år med Elvis
Gå till toppen