Kultur

Kalejdoskopisk berättelse

Eugen Ruges romanpersoner lever i varenda bokstav, skriver Oline Stig som läst en bladvändare som också är god litteratur.

Den tyske författaren och översättaren Eugen Ruge debuterade vid 57 års ålder.Bild: Nilsson förlag

Eugen Ruge

BOKEN. Den tid då ljuset avtar. Övers Aimée Delblanc. Nilsson förlag.
Det lär knappast ha undgått någon litteraturintresserad att en stor del av den översatta kvalitetslitteraturen numera utkommer på små, ambitiösa förlag, vars främsta drivkraft inte torde vara att tjäna pengar utan, ja, vad? Gissningsvis en passion för böcker och för de författarskap som aldrig hade nått en svensk läsekrets om inte någon tagit tag i saken.
Nilsson förlag har sitt säte i Malmö och inriktar sig främst på översatt litteratur från andra språk än engelska. En av deras böcker från i höst, den tyske författaren Eugen Ruges debutroman ”Den tid då ljuset avtar”, är ytterst smakfullt formgiven och översatt av Aimée Delblanc, som också fått en presentation på omslagsfliken (presentationer av översättare syns alltför sällan).
Innehållet då? Låt mig säga så här: Jag kan inte minnas när en bok tog mig så i besittning senast. Jag missade veckans alla tv-serier, jag brände vid söndagssteken, helt asocialt uppslukad. Ruges roman är enastående. Den har den ovanliga kvaliteten att vara både en bladvändare och god litteratur: det är inte i huvudsak intrigen som driver läsningen framåt utan språket, de skiftande perspektiven, gestaltningen av berättelsen och människorna som befolkar den.
I likhet med Uwe Tellkamps roman ”Tornet”, som kom för några år sedan, också den i flyhänt och skicklig översättning av Delblanc, är Ruges roman en släktkrönika som utspelar sig i DDR före murens fall. Och det är inte bara jag som är förtjust. Ruges roman har, precis som Tellkamps, blivit både tokhyllad, prisbelönt och översatt till en rad språk. Båda har också kallats ”Den stora DDR-Buddenbrooksromanen” – och visst finns det beröringspunkter – men det är ändå mer som skiljer än förenar, både vad gäller Mann och mellan de två samtida.
I centrum för ”Den tid då ljuset avtar” (som tyvärr är en hopplös titel att komma ihåg), står Alexander som nyss diagnosticerats med obotlig cancer. I första kapitlet får vi följa honom när han matar sin senile gamle far, den före detta historikern Kurt, och förgäves försöker få honom att förstå att han, Alexander, snart ska dö. Men Kurt fattar inte, han säger bara ”ja”.
Det anger tonen. Kommunikation är inte den här familjens paradgren. Sedan rullas historien upp: vi får växelvis följa Alexander och hans föräldrar, Kurt och Irina, samt farföräldrarna Wilhelm och Charlotte, som flydde till Mexiko i slutet av 1940-talet. Andra som får en röst är Irinas ryska mor och Alexanders tonårsson, Markus. Ruge gör nedslag i olika årtal under 50 år och bygger sin berättelse kalejdoskopiskt. Det är otroligt skickligt komponerat och det är fascinerande hur hjärnan arbetar på högvarv under läsningen för att fylla i allt som inte står i texten. Om Irinas ryska gamla mor får vi till exempel inte veta så mycket, bara brottstycken från krigstiden och den eländiga fattigdomen i Slava, ändå är porträttet av henne så fullödigt att hennes historia framstår som glasklar. Likaså innehåller berättelsen om Kurt och den alkoholiserade Irina många luckor, men Ruge lyckas mejsla fram exakt de scener som krävs för att levandegöra den.
Romanens brännpunkt, den scen som hela tiden återkommer, och berättas ur flera olika perspektiv, utspelar sig den 1 oktober 1989, bara en dryg månad före murens fall, när familjen samlas för att fira Wilhelms 90-årsdag. Allt är mer eller mindre kaotiskt, Alexander har nyss flytt till Väst, hans mor har supit sig full och barrikaderat sig i sovrummet till tonerna av Vysotskij och partifunktionärerna står på rad för att hedra jubilaren. Det är galet, plågsamt och komiskt.
Det känns lite futtigt att försöka utvinna någon enkel sensmoral ur romanen, det är en familjekrönika med 1900-talets smärtsamma historia som fond. Alla drömmar som dröms, alla drömmar som levs, alla drömmar som krossas. Romanens storhet ligger i att Ruge kryper så nära sina romanpersoner i de olika perspektiven; de lever, med Delblancs hjälp, i varje bokstav. Och det slår mig att det nog bara är så här som vår gemensamma historia kan berättas, genom människorna, en och en.
Gå till toppen