Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Engström

Dag 356 med Elvis: You’ve lost that lovin’ feelin’

Att ett äkta par tillsammans kan skriva en sådan hjärtslitande sång om olycklig kärlek säger kanske något om fiktionens kraft. Eller så är det bara så det blir när man beblandar sig med Phil Spector.
Bakom ”You’ve lost that lovin’ feelin'”, The Righteous Brothers genombrottssingel från 1964, står Cynthia Weil och Barry Mann. Men de fick hjälp från Spector, som ju förstås också var den som producerade.
Paret Weil/Mann var förvisso äkta, men brödraskapet var falskt; Bobby Hatfield kom från Wisconsin och Bill Medley från Massachusetts. De träffades i Los Angeles där de 22 år gamla började spela in skivor tillsammans som The Righteous Brothers. Två år senare fick Phil Spector upp ögonen för dem.
På många vis är ”You’ve lost that lovin’ feelin'” det ultimata exemplet på Spectors idéer om Wall of Sound – tanken på orkesterbackad popmusik, med mängder av instrument som allihop ska höras fastän bara en bråkdel faktiskt kan urskiljas. I Spectors orkester finns helst inga solister, det är Spector som är stjärnan.
På andra vis stod ”You’ve lost that lovin’ feel in'” för något radikalt nytt: detta var första gången som producenten Spector jobbade med vita sångare och artister. Men deras ambition hade å andra sidan hela tiden varit att anamma den svarta popmusikens idiom; inte för intet hade deras andra lp, släppt året före, hetat ”Some blue-eyed soul”.
Bland alla som efter 1964 tagit upp låten på sin repertoar märks Hall & Oates, en senare epoks ledande Blue-eyed soul-par. Deras version blev en stor hit 1980. Under mellanperioden hade andra artister gett ut framgångsrika versioner: Dionne Warwick 1969 (albumet hette ”Soulful”), Smokey Robinson & The Miracles samma år, engelska Cilla Black redan 1965. Alla höll sig väldigt nära originalet.
Roberta Flack
Elvis var åter helt annorlunda. Han gjorde varje framförande till ett kraftprov. Det sentimentala ligger förstås i själva kompositionen, och Elvis sparade inte på någonting: allt skulle ut, och varje fras skulle bära på hans erfarenheter, hans rädsla och hans frustration. Låten fick existentiella dimensioner. Att ge sig i kast med den verkade vara ett reningsbad.
Ja, den riskerade förstås att bli ohyggligt pompös. Visst finns det bombastiska inslag i hans Las Vegas-arrangemang, men till skillnad från förlagan finns det i detta orkesterarr inget smetigt och inget svepande romantiskt. Stråkarna är inte där för att linda in något. Tvärtom: de finns där, liksom pukorna och trombonstötarna, för att svara på vokalisten. Det är sångaren Elvis som för, som anger tonen, som uttrycker de explosiva eller starkt undertryckta känslorna. Resten av musikerna bara återskapar, var och en i sitt register. De är hans eko.
Varje entré in i en refräng är magnifik, men det är från och med sticket (efter andra refrängen) som det verkligen händer. Lustigt, egentligen: detta parti var Phil Spectors egentliga bidrag till själva låtskrivandet, och han snodde det från den simplaste av låtar. Han snodde det från The McCoys ”Hang on sloopy” (ursprungligen ”My girl sloopy”) som var en nästan löjligt rudimentär popbandslåt som alla verkade vilja spela 1965 – till och med The Yardbirds. Verserna därifrån går igen i det här sticket.
Från den andra, dramatiska refrängen retirerar Elvis till sticket där han plötsligt låter som om han bara vill prata. Resonera lite. Han anstränger sig för att låta avslappnad, inte full av låsningar och olycklig kärlek. Greppet finns redan i The Righteous Brothers original, men Elvis utvinner mer ur det. Förtätningen blir mer dramatisk, särskilt när The Sweet Inspirations svarar honom i en alternativ melodi som löper parallellt med hans.
När vi sedan är framme i sista refrängen kommer katarsis, för att ta till popjournalistikens favoritord under detta 2010-tal. Elvis själv, hans låt, hans sparkdräkt, hans orkester och hela Hilton International håller på att spricka. Det flyger skjortknappar, murbruk och fyrverkerier över hela delstaten.
Det är det mäktigaste Nevadaöknen upplevt sedan 1950-talets kärnvapentester. Myndigheterna håller fortfarande på att sopa upp stendammet.
Läs alla artiklar om: Ett år med Elvis
Gå till toppen