Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Håkan Hellström är vår ställföreträdande arenastjärna

Håkan Hellström eldade massorna när han på onsdagen avslutade höstens turné med ett gig i Malmö arena.Bild: Patrick Persson

Håkan Hellström

KONSERT · ROCK. Malmö arena 21/12.
Punken förkunnade: Alla kan spela!
Den insikten har Håkan Hellström nu tagit till sin spets och logiska slutpunkt. Med höstens turné, som på onsdagen avslutades i Malmö, har han visat något mycket större: Vem som helst kan bli arenastjärna!
Det gäller bara att tillräckligt många bestämmer sig för en och samma sak. Då blir det åka av.
Arenor har genom åren använts till allt möjligt: Gladiatorspel. Tjurfäktning. Fotboll. Hästkapplöpning. Partidagar. Håkan Hellström? Hans show är mer som ett väckelsemöte, där en hyfsat men inte överdrivet karismatisk arbetarklasshjälte eldar massorna till extas och massiv allsång. Han är fullblodsromantiker som har precis alla blodgrupper i venerna och en mission att få det att cirkulera genom hela publikhavet.
Men han har mer än så. Han har ett gigantiskt Springsteenkomplex. Han har ett stort och begåvat band – utan gästartister är de tolv pers på scen – som sporrar och avlastar honom. Han har en genomarbetad bildshow som spelas upp bakom honom; ömsom illustrerar de låtarna, ömsom mytologiserar de artisten. Och ibland visar de bilder på Zlatan och en Turning Torso. Fast det är nog bara i Malmö.
Gesterna, uttrycken och idéerna är oftast amerikanska, även om de ibland filtrerats genom U2 eller Dexy's Midnight Runners. Det är fullt ställ och ibland fullt blås, när Annika Granlund och kapellmästaren Stefan Sporsén sätter trumpeterna mot läpparna och gör saxofonisten Nils Berg sällskap. Berg är en klippa och en riktig musikant, som hittar en lucka i den här musiken där det går att spela med både snille och smak.
Men showens Clarence Clemons är inte saxofonisten, det är LaGaylia Frazier, som fått en särställning framför de övriga körkvinnorna – ett par meter ungefär, när hon inte gör Hellström sällskap ut på catwalken. Precis som Clemons har hon en stor pipa, och precis som han skriker hon mest. Hon blir en karikatyr på soul och själfull rock. Men till henns försvar: hon måste ta i för att göra sig hörd. Det ingår alldeles säkert i arbetsbeskrivningen att hon ska ta i från tårna och att hon inte ska låta en sydstatskliché ligga orörd.
På det stora hela gör Hellströms band sin E Street-strutt med lite mer klass än Lundells orkestrar, men det mesta som händer på scen förblir ändå en imitation av något som åtminstone jag lurats tro är mer äkta. Vilket är problematiskt, eftersom väckelsemöten där känslorna inte känns äkta och där manéren verkar inövade är dåliga väckelsemöten. Det blir amerikansk showbiz i andrahandssortering.
Och det hjälps inte av att flera sånger låter som om Hellström skrivit dem på engelska och sedan översatt ord för ord – pressat in orden de i bästa fall får plats och får en rytm där de blir både sångbara och begripliga.
Att influenserna huvudsakligen är anglosaxiska är inte löpsidesstoff, och det är inte hela sanningen. Det finns också något svenskt hos Hellström. Visst känner man igen lite av Hans Alfredsons figur Pastor Jansson när han efter några extranummer jämför livet med en gammal bil: "Ibland går den igenom tråkiga partier /,,,/ men var inte rädda, för det är bara en biltur".
Det där är ju livet som i en liten påse.
Den påse som är Håkan Hellströms show är mer blandad än vad som kanske framgått. En del är bra på riktigt. "Du är snart där" är en vacker liten soulballad med Bowievibbar som utvecklas till något rörande sentimentalt – i begreppets bästa bemärkelse – i samspel med Amanda Bergman, som äntrar scenen för flera av extranumren. Här är vi fjärran från det skolkorridorsmässiga Alla hjärtans dag-kort som är "Jag utan dig". Bland de ösigare låtarna funkar "Tro och tvivel" bättre än andra. Och i "Kärleken är ett brev skickat tusen gånger" gör gitarristen Mattias Hellberg fina insatser.
Men jag begriper inte poängen med att så uppenbart planka Curtis Mayfields "People get ready". Jag är inte upprörd, jag bara tycker att flertalet av dessa låtlån är poänglösa. Jag fattar förstås värdet i att Håkan Hellström tar upp sin mamma som får sjunga en egen sång – ja, jag har varit på väckelsemöten förr; det hör till att alla får vara med – även om den i allt väsentligt är Scott McKenzies "San Francisco (Be sure to wear some flowers in your hair)". Att hon har blommor i håret, och sjunger orden San Francisco, visar att stölden är medveten. Men vad är poängen? Vad är det jag missar?
Gå till toppen