Skytteln far, varje inslag i varpen bygger berättelsen vidare och berättar om tiden: sin egen tillblivelse och tiden då den vävdes. Arketypen är Penelopes väv som hon arbetade med när Odysseus höll sig borta i tjugo år och som hon för att hålla friarna stången aldrig slutförde. Vad var det för bild på den väven? Skepp, strider, den tidens politiska intriger i en turbulent arkipelag? Var det akajer mot trojaner, våld och ond bråd död, där allianserna kunde växla från dag till dag, där lojaliteterna gick i arv, men lika lätt kunde bli en handelsvara? Eller plogar som plöjde öarnas magra tegar, kvinnor som vävde, män som samtalade?

Maria Adlercreutz vävde sin tids strider och politiska ideal i sina textilier från 1970-talet. Där de hänger på Thielska galleriet i Stockholm berättar de om en epok då världen var svart och vit, som många av vävarna själva. Varp och inslag som solidaritetshandlingar. Vietnam och Chile, kvinnornas kamp och männens våld.

Kontrasterna är skarpa, som i överexponerade fotografier. De vietnamesiska barnen och kvinnorna är offer som vädjar om vår sympati; fienden kan på sin höjd anas, en uniformerad militär, ett vapen färdigt att avfyras. Men det är offren som är i fokus. Adlercreutz arbetade i en ofta fotobaserad montageteknik, nära sin tids politiska affischkonst. Detta är konst som vill engagera, och Adlercreutz var en konstnär som själv var engagerad i sin tids frågor: Vietnam, Chile, Kuba. Med hjärtat till vänster kunde man säga.

På nätet läser jag att någon berörs lika starkt av bilderna ännu. Själv störs jag av att solidariteten med Vietnams folk tog slut 1975, att ingen vävde tapeter över de minst 800 000 båtflyktingarna och tiotusentals tals drunknade, eller dem som torterades och dog i omskolnings- och interneringslägren under den hårdföra diktatur som därefter tog vid. Vi väljer vad vi vill se och våra engagemang sätter skarpa gränser. Då som nu.

Mjuka material som uttryck för mjuka värden i en hårdför värld, skulle man hårdraget kunna säga. Varp och inslag för sanningar som låter sig uttryckas som för eller emot.

Med tyske Thomas Schüttes ofta monumentala skulpturer förhåller det sig annorlunda. I brons och stål formar de grova och hårdföra anletsdrag, kroppar som är deformerade, ofta sammanknutna som motspänstiga kontrahenter – så lika, och så uppenbart ovilliga att förenas. Dessa skulpturer heter mycket passande "United enemies", liksom utställningen på Moderna museet.

Schüttes skulpturer uttrycker ett annat slags politik än 1970-talets enögda och välmenande solidaritet. De är besläktade med socialrealismens brutala heroism, men har slitit sig från varje försök till idealisering. De uttrycker ett tillbakahållet våld, men ger också utrymme för ett nästan smeksamt förhållande till materialen. Metallen (andra material förekommer) veckar sig som feta kroppar, som fåror i hårt prövade ansikten, i grimaserande masker.

Det tog mig två besök att ta till mig styrkan i Schüttes skulpturer, som jag förut sett i skilda sammanhang men inte i en samlad utställning. Det har delvis med Moderna museets alltför försiktiga montering att göra. Det är som om man var lite rädd för sin publik, höll tillbaka skulpturerna, pressade dem in i nischer och hörn och mot väggarna. Resultatet är onödigt klassiskt och distanserat. Men ger man utställningen tid framträder dess drabbande styrka. Den är inte stor, men den visar en av Europas viktigaste skulptörer.