Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Engström

Dag 359 med Elvis: Holly leaves (And christmas trees)

Stuntman, livvakt, låtskrivare. Red West tjänade Elvis Presley på så många sätt. Han var också en av dem som skrev den famösa kioskvältaren ”Elvis: What Happened?”, den första osminkade skildringen av den pillerknaprande och skjutgalne Elvis. Boken gavs ut några veckor innan Elvis dog. En del har velat skylla Elvis död på boken.
Det är bara ett av de missförstånd vi måste reda ut innan vi sätter julmusten på kylning. De andra gäller Red Wests julsång ”Holly leaves (And christmas trees)”, skriven för Elvis som spelade in den 1971.
Den heter inte ”Holy leaves” och handlar alltså varken om en haschtomte eller om de där palmbladen som folket viftade med när Jesus red in i Jerusalem vid en helt annan högtid. Holly är engelska för järnek. Ni har sett bladen och bären förr, om än kanske oftare i plastimitation bland mossan i julgruppen eller adventsljusstaken än i vildmarken.
En slölyssnare skulle säkert kunna hävda att den här låten är både plastig och mossig. Skandalöst! Jag hör inte till dem.
Men vi är inte färdiga ännu med bakgrundsbeskrivningen. Vi ska tillbaka till påsken – järneken har nämligen ett alternativt namn: kristtorn. Tanken är att dessa vassa blad skulle kunna ha funnits i den törnekrona Jesus fick på huvudet innan han korsfästes.
Och nu närmar vi oss pudelns kärna. Detta är nämligen en sång om närmast plågsam melankoli. Låt er inte luras av det smetiga arrangemanget. Känslorna i texten och i Elvis framförande är starka, men de är inte sprudlande och inte hulkande. Det rör sig snarare om stark känslokyla, tilltvingad och svår.
Sångaren är otröstlig, och han vet om det – därför lättar han heller inte på trycket utan håller allt inom sig.
Likt många julsånger handlar den om nostalgi: om svunna jular, om en kärlek som gör sig påmind men bara känns som ett styng i hjärtat. På förväntat vis radas saker upp som hör till julen, som detta år fyller killen med vemod och smärta men ingen som helst glädje. De sentimentala stråkarna sveper in texten och Elvis sångröst, men är inte enbart smöriga – det finns en underliggande blues i alltsammans. Och i avslutningsraden heter det att I think of how it used to be/Holly leaves and christmas trees used to mean so much to me.
Det är fullständigt uppgivet, och inte heller Elvis sångröst låter antyda något annat än att det är definitivt: här finns inget hopp om att det blir bättre nästa år, att det blir bättre bara hon återvänder; det finns inget förmildrande. Istället: allt det här – allt detta som jag sjunger om med sådan längtan och saknad och ömhet – hör obönhörligen till det förflutna. Det betyder inget längre.
Detta är en sång om att förlora, utan minsta hopp om att få tillbaka. Präster och krämare kivas om vad som är julens verkliga betydelse, men här har vi en kille som sjunger om att julen inte längre alls betyder något. Kanske är det därför låten aldrig blev en julstandard.
PS
Ett ord till, bara: Hollywood byggdes inte av holly wood, det byggdes av drömmar. Däremot har det varit vanligt att tälja schackpjäser, de vita, av holly wood/järnek.
Läs alla artiklar om: Ett år med Elvis
Gå till toppen