Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Johan Malmberg: En bön för Svenska kyrkan

Min gudstro sviker, men jag tror på Svenska kyrkan. Det är därför jag i eftermiddag traskar iväg till närmaste kyrka.

"Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien."
Alltså vad är det här? "Förbannade politruker" mumlas det i kyrkbänkarna. Ska svartrocken stå här och propagera för att betala skatt!! Så reser sig församlingens samtliga libertarianer och tågar ut från julbönen...
Nej, så där kommer det förstås inte att se ut i så många kyrkor runt om i landet. Helt enkelt för att de flesta som går på en eller annan julbön eller julotta är förberedda på att få höra kristna budskap. Medmänsklighet, omsorg om nästan och, ja, godhet har i alla tider ansetts vara hyfsat central i den kristna tron. Och om det handlar julen i synnerhet: en Guds son föds till ett jordeliv och hjälper där de svagaste, de fattigaste och talar sig med en idiots envishet varm för godheten. De flesta jularsedan dess har godheten inte varit särskilt provocerande, eftersom det av hävd ansetts gott att göra gott.
Så icke längre!
Nyligen gick Ann Heberlein till storms mot "godhetsapostlarna" som mest av allt är odrägliga egocentriker då de skänker pengar till tiggare. I veckan skrev hon (Expressen 20/12) om hur otroligt provocerad hon blev på tredje advent då hon i en skånsk kyrka tvingades lyssna på en predikan för Svenska kyrkans Julupprop; manifestet för en mer generös flyktingpolitik och särskilt då för familjeåterföreningar. Det fick denna teologie doktor i etik att vredgad tåga ut och kräva att Svenska kyrkan ska hålla sig borta från politik. Eftersom Heberlein det senaste året sällat sig till den allt mer aggressiva högerpopulism som kidnappat samhällsklimatet 2016, tvekar jag mer än en gång inför att ge henne ytterligare uppmärksamhet.
Men alltså, för ett par veckor stod hon framför predikstolen i Rydebäcks kyrka. Hennes föredrag skulle handla om "drömmen om en vit jul" – jag vet inte hur många som uppfattade det ironiska i detta – och tog avstamp i just aposteln Lukas julevangelium. Av oklara anledningar ledde detta så småningom henne vidare till att tala "svenska värderingar" och att svenskar är "extremt tillitsfulla". Vilket, har hon låtit berätta, tydligen är ett misstag eftersom det finns anledning att vara rädd.
Vilket är politik, skulle ni säga?
En nyfrälst högerpopulist som talar om rädslan för det främmande och propagerar för att inte ge pengar till tiggare?
Eller den kyrka som menar att vi ska hjälpa mer än vi gör?
Några oerhört snygga satirer över Heberlein och hennes stödtrupper har valsat runt i sociala medier i veckan. Teckningen av Jesus – som ser ned på en tiggare och klagar på att denne bara sitter där och "utnyttjar mitt behov av att känna en berusande känsla av moralisk överlägsenhet" – är briljant. Det är också som så ofta Jonas Gardell som twittrar "Snart dags för den 'moraliskt överlägsne', godhetssignalerande jävla Jultomten att säga 'finns det några snälla barn? Patetiskt! Avgå!".
Lena Sundström skrev ifjol en helt definierande text om den historiska utvecklingen i Danmark och hur det gick till när landet transformerades till främlingsfientligt. Hur prästen Sören Krarup och hans Dansk folkeparti lyckades göra "anständighet" till öknamn.
Bara ett Öresund bort, som vi förfasade oss över så sent som i fjol.
Det var då det.
Nu är vanligt hyggligt folk även i Sverige "godhetsapostlar" som orsakar systemkollaps. Nyhögerns språkrör kallar sig för "realister", som Kristina Lindquist skrev i Dagens Nyheter häromdagen; utan moral, utan värderingar men tydligen saligt upplysta om den enda vägen. Som om vi vore bortom val, bortom en politik som kan påverka saker till det bättre. Så växer sig främlingsrädslan och tanken på att vi inte har råd att tillhöra en global värld allt starkare.
Men Sverige har inte haft någon Sören Krarup. Här ringer kyrkan i klockor mot nazister och tar den sista striden mot främlingsfientligheten när resten av samhället sviker. Här finns en ärkebiskop som Antje Jackélen som stolt står upp för den sista etiska storheten i samhällsdebatten.
Min gudstro sviker, men jag tror på Svenska kyrkan. Det är därför jag i eftermiddag traskar iväg till närmaste kyrka, just i mitt fall till Stora Tuna kyrka i Borlänges utkant. Där ute på kyrkogården ligger Jussi Björling begravd. Där inne i kyrkrummet hoppas jag julens budskap kokas ned av en präst som talar om julupprop och generositet till alla församlade godhetsapostlar.
Amen.
Gå till toppen