Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Engström

Dag 360 med Elvis: I’ll be home on christmas day

Det var julafton 1969 och deltidsmusikern Michael Jarret hade sett bättre kvällar.
Han satt i sin tömda lya i Portland, Oregon dagen efter sin utflyttningsfest. Möblerna hade han hyrt, och tidigare på eftermiddagen hade flyttfirman varit där och hämtat rubbet. Han hade det allra viktigaste kvar: lite kläder, personliga tillhörigheter, en gitarr. Och lägenhetsnycklarna, fast dem skulle han strax lämna ifrån sig. Efter tio år i stan.
Men först: ett svep genom rummet. Vad ligger där? Vem har lämnat en sten på golvet? Var kom den ifrån? Utifrån? Är någon fönsterruta krossad?
Nej då. Det där var en stor klump hasch. Hm. Vem lämnade den?
Michael Jarret öppnade garderoben, tog ner en av trägalgarna, fiskade upp en fickkniv och täljde en pipa. Och så rökte han sig sentimental.
Ut kom en tårdrypande julblues: ”I’ll be home on christmas day”. Allt kastades upp, inklusive namnen på hans tre styvbarn som han kanske aldrig mer skulle återse nu när deras mamma och han gjort slut. (Han berättar om allt i denna intervju på elvisnews.dk.)
Halvannat år därpå vänder lyckan. Tillsammans med en vän gör han ett par demoinspelningar i en professionell studio. Via en gemensam vän – Joe Esposito, en ur Memphismaffian – når inspelningarna Elvis Presley. Först faller han för jullåten, sedan för ”I’m leavin’” – som han gör till sin nästa singel, tidigt sommaren 1971.
”I’m leavin'” är den bättre av de två, men julsången hör till de starkaste  på Elvis ojämna andra julalbum, ”The wonderful world of christmas” från 1971. Elvis lyckas, med låtskrivarens benägna tillstånd – enligt intervju ska stjärnan ha plankat hans fraseringar rakt av (”han låter som du när du härmar honom”, konstaterade en vän till honom) – kombinera den där melankoliska ensam-hemma-i-jul-känslan med ett visst bett. Det är sentimentalt, men de blå tonerna hindrar musiken från att bli kletig.
Elvis gjorde sin bästa tolkning 16 maj 1970; det är den som hamnade på lp:n. Fast han gjorde ett nytt försök, med ett annat arrangemang, 10 juni. Det slutade med att han stormade ut ur studion, sur på en av körsångarna som han inte tyckte hade gjort sin hemläxa. Så småningom gavs också den tappningen ut, i början av 90-talet. Det finns också en version, från samma dag, där Elvis inkluderat den där versen där Michael Jarrets barn nämns: Vera, Chuck & Dave (nej, John, Michelle, Christine och Carrie). Den kan ni vara utan.
Men det påminner ändå om historien – helt ovidkommande, för all del – om hur Denny Laine, McCartneys högra hand i Wings, skrev en låt om sina barn. Till och med McCartney, med sin sentimentala ådra (alltså, han skrev en gång en barnvisa till sin lilla dotter, om henne och hennes lamm, och presenterade den för sitt stentuffa rockband som tvingades kompa honom på låten som blev nästa singel), tyckte det var för smörigt. Barnnamnen ströks, och titeln ändrades till ”Children, children”.
Läs alla artiklar om: Ett år med Elvis
Gå till toppen