Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Engström

Dag 361 med Elvis: Lawdy miss Clawdy

Han skivdebuterade som 19-åring. Några år därefter ryckte han in i lumpen, och var borta från scenen i två år. År 1976 gjorde han sina sista studioinspelningar.
Känns biografin igen?
Ja, det är klart. Det handlar om Lloyd Price.
Han kom från New Orleans, vilket hade sina fördelar. Närheten till Fats Domino var en av dem – Domino är pianist på ”Lawdy miss Clawdy”, som 1952 blev hans debutsingel. Elvis fick hålla till godo med Shorty Long, vilket dög mer än väl, när han spelade in den i januari 1956.
Lloyd Price skulle gå vidare till större kommersiella framgångar – det skulle Elvis också – strax efter lumpen. År 1956 gjorde han den ultimata rock’n’roll-versionen av ”Stagger Lee”, folksången om den halvt mytologiska Lee Shelton som började sitt liv som ”Stack-o-Lee” redan i slutet av 1890-talet. Han gjorde också originalet av ”Just because”, inte den som Elvis spelade in i live utan den r&b-låt som bland andra John Lennon spelade in (1975 gav Lennons version ut; den hör till de bättre på hans album ”Rock’n’roll”, även om han tar till den stora nostalgiska skälvan tills låten nästan ter sig som en sliten julklassiker).
Största hiten blev ändå ”Personality”, från 1958. Han hade också framgångar med en låt, rätt gräslig, som hette ”I’m gonna get married”. Den följde han upp med en liknande, men bättre sak där han anklagande frågade ”Where were you on our wedding day”.
Men nu var det Elvis det handlade om. För en gångs skulle gjorde han en lite coolare version än r&b-originalet, håller tillbaka för frestelsen att driva upp tempot. Jag tycker han lyckas väldigt väl: det är en vidunderlig version, som rullar lika mycket som den rockar. Saxen är borta, men Scotty Moores gitarrsolo lämnar inga luckor. Och Shorty Long har lärt sig sin Fats Domino-läxa.
Vid tv-showen 1968 återvände Elvis till låten, i boxningsringen. Här går det hetare till: Elvis är ensam gitarrist, och han tar konsekvenserna av det. I detta ekonomiska arrangemang driver han på hårt, spelar med en aggressiv rytm utan att tappa svänget och bli stabbig. Men sånginsatsen är passionerad och stark nog för att ro hem det alldeles på egen hand.
Till original-lp:n användes versionen från dagens andra show. Kanske är den bäst, men just idag gillar jag den ännu råare tagningen från första showen bättre.
Läs alla artiklar om: Ett år med Elvis
Gå till toppen