Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Engström

Dag 362 med Elvis: Are you lonesome tonight?

Tom Parkers inverkan på Elvis karriär kan man orda mycket om, och spekulera kring, men han fattade ytterst sällan beslut om exakt vad Elvis skulle sjunga. Så länge managern kunde säkra copyrighten (och få låtskrivaren att avstå en stor procent av sina intäkter) så var det oftast grönt.
Men ibland insisterade han. Första gången det hände var 1960, då han bad Elvis att spela in ”Are you lonesome tonight?”. Det fanns ingen sång som Parkers fru älskade mer. Låten hade då drygt 30 år på nacken, och hade sjungits in av showartister från Henry Burr till Al Jolson.
Elvis lydde och verkade inte ha något direkt emot låten, men han tyckte inte heller att han gjorde den rättvisa; när sessionen var över utgick han från att inspelningarna skulle åka in i skafferiet och stanna där.
Han spelade den ofta live, men var sällan särskilt bekväm med den. I detta filmklipp från tidigt 70-tal (kolla hela – hans mashup av ”Little sister” och ”Get back” är huvudsaken här; hoppa annars direkt till 6:57) gör han en kort version som han efteråt kommenterar med Well we got that out of the way, now we can go on with the show.
Han bytte också ut delar av det talade partiet, för komisk effekt. Istället för det romantiska Do you gaze at your doorstep and picture me there drog han till med Do you gaze at your bald head, and wish you had hair. Skämtet varierades när han gjorde låten 1977, inför tv-kameror igen: And the stage is bar/And I’m standing there/Without any hair. Han garvar sig igenom halva låten.
Men den verkligt famösa skrattversionen är äldre; den kommer från Las Vegas i augusti 1969. Skämtet finns också där, men det är antagligen inte därför han skrattar. Istället verkar han garva åt stackars Cissy Houston, körsångerskan (och Whitneys mamma) som är professionell nog att fortsätta sjunga med bibehållet allvar trots att stjärnan och alla runtomkring honom verkar bryta ihop. Ja, det är skrattretande. Och ganska elakt.
Det där reciterade partiet är influerat av Shakespeare, vilket ju i sig är lite skrattretande – hey, det här är en sentimental popsång, varken mer eller mindre, och den förblir en sådan. Men Elvis hade egentligen inget alls emot den typen av romantiskt överspel. Till hans tidiga favoritgrupper hör The Ink Spots, som gärna lade in den typen av talade och ”förtroliga” partier. Ett exempel är låten ”That’s when your heartaches begin”, som var en av de allra första som Elvis spelade in när han fick chansen.
Och visst fanns det de som föll för charmörtricket. Dodie Stevens, till exempel, som strax efter att Elvis fick en monsterhit  – trots sina tvivel på inspelningen – svarade med singeln ”Yes, I’m lonesome tonight”.
Läs alla artiklar om: Ett år med Elvis
Gå till toppen