Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Engström

Dag 363 med Elvis: If I can dream

Elvis var under långa perioder rätt bortkopplad från verkligheten utanför Graceland och bortom de filmstudior i Hollywood där han spelade in sina b-filmer. Men när rasmotsättningarna åter blossade upp mot slutet av 60-talet var han djupt bekymrad och på sitt sätt engagerad.
Han blev djupt tagen av mordet på Martin Luther King i april 1968, bara några kvarter från Sun-studion där han inlett sin karriär. När han sommaren 1968 spelade in tv-showen som kom att innebära hans scencomeback, och som skulle sändas vid jultid samma år, hade också Robert Kennedy blivit skjuten. Tiderna var oroliga.
Denna tv-show hade managern Tom Parker ursprungligen sett som en julshow, men bit för bit hade regissören Steve Binder – med stöd från Elvis – styrt bort från jultemat. Binder var mer intresserad av att fånga Elvis och hans ursprung än julens budskap. Parker accepterade nyorienteringen, så länge han fick sitt finalnummer: ”I’ll be home for Christmas”.
Men i takt med att arbetet fortskred insåg tv-regissören att en liten stilla och nostalgisk julsång skulle bli en antiklimax. Han behövde en grande finale. Han ville ha med något som berättade om Elvis i samtiden, ett statement och ett finalnummer som summerade vad resten av showen verkade handla om. Om inte annat: en klimax. Han funderade kring sammansättningen, hur showen skapats av människor med högst olika bakgrund. Musikarrangören Billy Goldenberg var jude. Koreografen Jaime Rogers hade rötter i Puerto Rico. Den andra koreografen, Claude Thompson, var precis som kören The Blossoms afroamerikansk.
Ja, och så hade vi Tom Parker för all del: en illegal invandrare från Nederländerna.
Steve Binder bad Earl Brown, musikern som arrangerade körerna, att skriva en passande låt. Nästa morgon återvände han med ”If I can dream”: en dramatisk sång som tydligt refererade till Martin Luther Kings berömda ”I have a dream”-tal och som tillät sångaren att ta ut svängarna.
Det hade, har Steve Binder berättat i bland annat denna intervju, funnits planer på att låta Elvis hålla ett tal – efter den där beställda julsången. Men är det inte bättre att skriva in ”talet” i en sång?
Ut kom ”If I can dream”. Man kan uppfatta texten på olika vis. En samling välmenta floskler om broderskap och förståelse, med religiösa undertoner? Vackra ord som inte förpliktigar till någonting? Ja, kanske det. Elvis såg det annorlunda. Efter att Earl Brown och  Billy Goldenberg hade spelat sången, om och om igen, sade Elvis: ”Jag ska aldrig mer sjunga en sång som jag inte tror på. Jag ska aldrig mer vara med i en film som jag inte tror på.”
Menade han allvar? Var detta en uppenbarelse, en omvändelse? Låtar som ”In the ghetto” och ”Clean up your own backyard”, inspelade strax efter, tyder på det. Detsamma gäller ju faktiskt också ”A change of habit”, hans sista spelfilm som han spelade in våren därpå.
Tom Parker, då? Menade han allvar? Jadå. Och han trodde sig ha sin pojke med sig; Elvis bekräftade att visst skulle de avsluta med en julsång. Men så hörde Elvis den här, tog den till sig och gav klartecken. Tom Parker var inte dummare än att han ändrade sig. Snabbt som ögat såg han till att få fram ett förlagskontrakt och fick Earl Brown att skriva under. Parker hade rättigheterna, Parker var nöjd. Det brukade funka så.
Elvis lade ner mer av sin själ och sitt engagemang än nästan allt annat han framfört i en studio eller inför publik. Texten kanske var floskulös, bra mycket mer diffus och abstrakt än en medborgarrättssång som Sam Cookes majestätiska soulklassiker som ”A change is gonna come”. Men budskapet, hur djupt det nu grep honom, var ungefär detsamma.
Precis som Sam Cookes låt är denna rotad i gospel. Eller är den? Framförandet är åtminstone gospel, gospel och soul: i fraseringarna, i innerligheten som gränsar till ren extas. Elvis är så tagen av sitt framförande och av budskapet athttps://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&ved=0ahUKEwj109e6opTRAhWFliwKHVFTAxkQjRwIBw&url=https%3A%2F%2Fwww.graceland.com%2Felvis%2Fbiography%2F1966_1969.aspx&psig=AFQjCNFd2I7wJv7Ap-au8LNEgsSiqO2FyA&ust=1482924267237084t han nästan går ner i fosterställning, där han står i designer-kostym framför dessa röda lampor som stavar till hans namn.
Han sjunger med en intensitet som bara förstärks av att alla toner inte är helt rena: känslan är viktigare än perfektionen. Fel: känslan är perfektion.
Läs alla artiklar om: Ett år med Elvis
Gå till toppen