Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Engström

Dag 364 med Elvis: Milkcow blues boogie

Vilket är ordet vi letar efter här?
Råmaterial. Där har vi det.
Milkcow blues boogie” är en av de här låtarna som man skapar för varje enskilt tillfälle, utifrån stoff som varit ute på marknaden och på bakgården i åratal. Det är bara att plocka, men det gäller att göra det med urskillning och det gäller framför allt att lägga in lite personlighet i utförandet – annars blir det bara en stendöd bluescover.
Vilket är oerhört dumt. För detta är egentligen levande material.
Vem skrev ”Milk cow blues”? Alla och ingen. Vi kan kalla den ”traditionell”. Men varje uttolkare av värde tillförde något.
Vissa är ändå viktigare än andra. Kokomo Arnold torde vara nr 1. Han spelade in låten en första gång år 1934. Detta var ”Milk cow blues – no 1”. Fler tillkom under 1935: nr 2, nr 3, nr 4. Man kan uppfatta dessa som en svit – det finns en berättelse som faktiskt utvecklas, om man anstränger sig för att lyssna efter den. Fast egentligen är det bara olika versioner, bearbetningar av ett och samma tema.
James ”Kokomo” Arnolds biografi ter sig nästan som en karikatyr. Han föddes 1901 – eller, tja, kanske några år före? – och började redan som barn att plocka bomull på fälten i Georgia. Så småningom fann han en mer lukrativ bransch: han jobbade med smuggelsprit, som ju hade en lukrativ marknad under Förbudstiden. Dessa affärer förde honom till Chicago år 1929.
Chicago förknippar vi med storstadsbluesen, men hans inspelningar från mitten av 30-talet har fortfarande den lantliga countrybluesens alla kännetecken. Inget trumset. Inget piano. Ingen elförstärkning på gitarren. Kokomo Arnold spelade slide och sjöng. Kokomo? Ja, det är namnet fastnade sedan han 1933 spelat in sin första skiva: ”Kokomo blues”. Kokomo var helt enkelt ett kaffemärke. Låten hade han hämtat från Scrapper Blackwell.
Texten varierades i alla dessa versioner av låten, utifrån ett allmänt vedertaget språkbruk och etablerad bluesjargong. Andra skrev liknande låtar. Mest känd är Sleep John Estes ”Milk cow blues”, som antagligen är en låt som uppstått helt oberoende av den låt som Kokomo Arnold framförde. Men framme vid 1954, då Elvis gav sig i kast med ”Milkcow blues boogie”, fanns allt detta material tillgängligt för den som ville förhålla sig till traditionen. Fast det var inte så högtidligt som det kan låta: här fanns helt enkelt några snarlika låtar, talesätt och inspelningar, som allihop förhöll sig till en enkel bluesform. Vem som helst kunde göra något eget utifrån detta.
Nog så viktigt var att låten vandrat vidare till (den vita) western swing-scenen. Självaste Bob Wills spelade 1946 in en variation på det här temat, tillsammans med sina Texas Playboys. Men då hette låten ”Brain cloudy blues”.
Vilka versioner var Elvis bekant med? Vi kan bara gissa. Men visst hörs spår av både Bob Wills och Kokomo Arnold.
En del av attityden hos Kokomo Arnold går igen, inte minst hans fria förhållande till rytmen. Han tänjer och han kapar fraserna om vartannat, efter eget behag. Bluestolva? Ha! Det fängelset ville varken Kokomo Arnold eller Elvis vara fast i. Denna frihet gör musiken levande, svårstoppad, lite farlig och nästan mystisk.
Detta är inte musik man stoppar ner i en låda och sätter en sifferbeteckning på.
Elvis gav också låten ett intro som kan kännas lite billigt: han inleder låten som en ballad, men stoppar bandet (dvs Bill Black och Scotty Moore, inga fler) med ett resolut Hold it fellas! It don’t move me! Let’s get real real gone for a change!
Men vad som följer därefter är så pass energiskt, vildvuxet och övertygande att känslan av det kallt beräknade och nästan pinsamma omedelbart går upp i rök. Dessa 150 sekunder  är själva definitionen av Elvis Sun-period.
När band som The Kinks (1965) och Aerosmith (1977) spelade in ”Milk cow blues” var de trogna Sleep John Estes uppfattning om vad som var låten. Nitty Gritty Dirt Band och Willie Nelson verkar snarare lägga sina röster på Bob Wills, Kokomo Arnold och Elvis.
För en grundlig genomgång av den här låtens öden och äventyr, se denna essä av Jean A Boyd och Patrick Kelly.
Läs alla artiklar om: Ett år med Elvis
Gå till toppen