Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Engström

Dag 365 med Elvis: Unchained melody

Åtta veckor innan Elvis faller ner på badrumsgolvet och ger upp andan står han på scen i vad som låter som en one-horse-town i South Dakota – Rapid City – för den sista konserten i vad som ska dokumenteras i en konsertfilm. Elvis har svårt att andas, han är fet och ofokuserad; det mesta är plågsamt att ta del av. Att hans medmusiker och medhjälpare inte anade hur illa det var ställt och satte stopp för cirkusen ter sig svårbegripligt.
Ingenting är lika plågsamt som framförandet av ”Unchained melody” (som klipptes bort innan konsertfilmen sändes en första gång i oktober 1977, två månader efter hans död.
Men det är inte enbart groteskt. Filmklippet visar också på kraften och karisman i Elvisgestalten och i hans röst, hur tärd och ansträngd han än är där han sitter vid pianot och bankar fram en version som han i stort sett gör solo (James Burton börjar mot slutet kompa lite försiktigt, strax innan blåsare fyller i).
Det är en dödsmärkt tagning, men märkvärdig på fler sätt än så. Passionen går inte att ta miste på.
De flesta har hört låten i The Righteous Brothers tappning, inspelad 1965. För Elvis var det Roy Hamiltons tio år tidigare inspelning som gällde. Elvis var omåttligt förtjust i Hamilton. Året före hade han spelat in hans ”Hurt”, men en tydligare parallell är ”You’ll never walk alone” – också i denna kompade Elvis sig själv på piano, på det där envetet hamrande viset.
Han verkar också vara väl förtrodd med originalet, som en Todd Duncan framförde i en fängelsefilm som hette just ”Unchained” och spelades in 1954. Scenen är hämtad från finkan, där han ligger på en slaf och längtansfullt sjunger om och till sin älskade på andra sidan murarna. Också här är rösten, nästan utan ackompanjemang, huvudsaken.
En något tidigare Elvisinspelning, från Ann Arbor i Michigan i april samma år, hade precis nått skivpressarna när Elvis satte sig vid pianot i Rapid City. Live på scen var den något lite annorlunda: Elvis lät inte riktigt lika andfådd, och han lade inte in de där vilopartierna mellan efter refrängens första I need your love.
Men när låten hamnade på skiva (lp:n ”Moody blue”, juli månad) var den tillfixad med massor av överdubbningar: körer, pukor, trumpeter, chimes, stråkar, rubbet. Det är på många vis en förbättring – finalen, där Sherrill Nielsen tar sluttonen i magnifik falsett, är svårslagen – men det där sårbara som gör de osminkade tagningarna från detta år så känslomättade finns inte riktigt där. På gott och ont.
Läs alla artiklar om: Ett år med Elvis
Gå till toppen