Kultur

Per Lindström: Kändisparad med storslagna drömmar

Albert Wiking och Oscar Edlund, texter av Daniel Rydén, Bokförlaget Max Ström. Utställning på Fotografiska t o m 19/2.

Anna Lindh.
”Det som började som en dröm har tagit oss från vår hemstad Lund i södra Sverige ända till FN-skrapans trettioåttonde våning i New York.”
Det skriver Albert Wiking och Oscar Edlund i inledningen av boken ”We have a dream”, som kan ses som ett bokslut över ett mer än tioårigt snudd på omöjligt projekt.
De porträtterade är enligt Wiking och Edlund inte några superhjältar eller helgon. Det enda som skiljer dem från vem som helst är att de en gång lämnat sin trygghetszon, gått mot strömmen, trotsat sina rädslor och bestämt sig för att skapa förändring. De två ser de utvalda – från Zineb Rhazoui till Desmond Tutu – som eldsjälar, ett ord som också gäller för projektets två initiativtagare.
Beväpnade med en vanlig e-postadress och en enkel kamera, utan någon organisation i ryggen, har de samlat röster från hela världen. På slutet har de fått hjälp av en tredje lundabo, HD-Sydsvenskans Daniel Rydén, som skrivit projektets texter, och en institution i Lund, Crafoordska stiftelsen, utan vars generösa bidrag projektet nog aldrig gått att förverkliga. Det har krävts många och långa resor. Några av de porträtterade, som Anna Lindh, har de mött i Lund. Hennes tidsschema var pressat. Bilden togs snabbt och man kom överens om att intervjun skulle göras senare. I Albert Wikings gästbok skrev Sveriges utrikesminister sju ord efter fotograferingen: ”Ni fick för lite tid av mig.” Någon intervju blev det aldrig. Utrymmet i boken där Anna Lindh skulle ha berättat om sin dröm saknar ord, som en påminnelse om att hon brutalt tystades mitt i sin viktiga gärning.
De porträtterades blickar möter med något undantag betraktaren. Nästan alla är allvarliga, ser beslutsamma ut. Några har valt att ta ut svängarna framför kameran. Alla 112 har en egen, ofta dramatisk historia att berätta.
Hyeonseo Lee fick som barn veta att Nordkorea var världens bästa land och tyckte inte att det var något konstigt när hennes lärare lät klassen titta på en avrättning. När hon förstod att hon var diktaturens fånge gjorde hon allt för att fly – och lyckades till sist. Trots dödshot använder den tunisiska bloggaren Lina Ben Mhenni alltid sitt riktiga namn: ”Om jag visar min rätta identitet kan människor försvara mig om jag råkar illa ut.” Maryam al-Khawaja är människorättsaktivist i Bahrain och konstaterar att ”om ord vore svärd skulle jag vara mycket farlig”.
En fotograf berättade en gång om en fotobok han gjort för mer än ett halvsekel sedan och som i dag ses av makthavarna i hans hemland som ”a very dangerous book”. Så kommer förhoppningsvis maktens män och kvinnor, och alla andra med dunkla agendor, att uppfatta ”We have a dream” (som ges ut i både en svensk och en engelsk upplaga).
Resan, som tog Albert Wiking och Oscar Edlund till FN-skrapan och vidare ut i världen, började med ”Eldvatten” 1998 om kända och okända människors förhållande till alkohol. Boken fick stor uppmärksamhet och utställningen lockade rekordpublik till Lunds konsthall. Tre år senare var det dags för nästa projekt, ”Rött”, om kärlek och revolution. Då, för femton år sedan, förklarade Albert Wiking att han avskyr fotografi för fotografiets skull, och vill se bilden som ett redskap.
Hans porträtt med tillhörande texter är som svärd i kampen för en mänskligare värld, svingade av en fotograf som tar den amerikanska fotografen Mary Ellen Marks ord i boken på stort allvar: ”Som fotograf har du uppgiften att observera, du är där för att berätta en historia.”
Fotnot: I papperstidningen strök redaktionen en mening så att skribenten föll bort. Vi ber om ursäkt för det.
Gå till toppen