Dygnet runt

Malmös konstliv drömmer om gatukonsttävling, skulpturpark och ett konstmuseum i Entré

En skulpturpark längs Ribban. En årlig designpaviljong. En tävling där Malmöborna röstar fram sin gatukonst. Nämnden för motverkande av gentrifiering. Och ett av världens största konsthus i Entré. Dygnet Runts idéverkstad "Malmö drömmer" ger sig idag in i konsten.

I dagens avsnitt: drömmar om att göra Entré till ett malmöitiskt Centre Georges Pompidou.Bild: Mårten Svemark
För att ge 2017 en kreativ och inspirerande start har Dygnet Runt bjudit in Malmös kulturvärld till en idéverkstad där vi har bett ett antal inbjudna personer att drömma fram en satsning inom just deras bransch. I tolv avsnitt kommer vi att få höra om idéer inom film, musik, spel, mode, arkitektur, litteratur, scenkonst, serier, konst, medier, krog och humor Det kommer att bli en resa mellan högt och lågt, sannolikt och osannolikt, skrytsamt och blygsamt. Dygnet Runt hoppas att idéverkstaden leder till att nya samarbeten startar och fler idéer blir genomförda. Kanske av dig som läser detta …
I dagens avsnitt gäller det konst och frågan till några i Malmös konstliv löd: ”Om du får önska dig en konstsatsning i Malmö under 2017 – hur skulle den se ut?”
Mikael Eskilsson.Bild: Privat

Idé: Tävling där Malmöbor får rösta fram sin gatukonst

Mikael Eskilsson, gallerist på Galleri Lohme:
Min önskan för 2017 är att fler av Malmös utomhusväggar fylls av gatukonst och att medborgarna får vara med och bestämma vad som ska målas. Under Artscape 2014 uppfördes fantastisk gatukonst så som ”Trollet” i Holma och ”Magic book” i Gamla väster. Dessa och flera andra verk förgyller väggar runt om i staden. Men det kommer de inte att göra för alltid. Bygglov går ut och vissa stadsbor protesterar, det ligger i konstformens natur att verken inte måste vara kvar för evigt. Därför är det viktigt att arbeta aktivt med att få upp nya fasadmålningar, så att det bli en levande scen. Val av konstverk och konstnärer borde hamna närmare malmöborna för att öka delaktigheten och uppskattningen.
Jag önskar mig en tävling där Malmöbor får rösta på sina favoriter till att måla en eller flera väggar i staden. På detta vis förankrar man konsten hos medborgarna och får dessutom fram det som flest vill se.
Förslagsvis skulle Malmö stad kunna arrangera detta i samarbete med arrangörerna bakom Artscape som har de nödvändiga kontakterna och erfarenheten. Tävlingen skulle kunna göras levande och intressant genom att konstnärer får skapa mindre prototyper/ skisser av det de vill uppföra. Dessa kan visas upp som en utställning och besökarna får rösta på sina favoriter. Gärna får de visas upp där allra mest folk rör sig, som centralstationen, och röstningen ske endast genom en knapptryckning så att så många som möjligt blir delaktiga.
Elin Lundgren.Bild: Anna Wahlgren

Idé: Internationell konstbiennal

Elin Lundgren, Lilith Performance Studio
Jag skulle vilja se ett Malmö som hittade och utnyttjade sin, i min mening, unika potential som internationell kulturstad. Ett Malmö som öppnade gränserna och satte stora projekt i rörelse utan att snegla på hur det görs i större städer. Att Malmö tog plats och skapade en egen vision för ett framtida Kulturmalmö. Stora satsningar på internationella samarbeten, både att få ut konstnärer från Malmö till resten av världen men också att mer pengar viks till att bjuda in konstnärer från andra delar av världen för att komma till Malmö och producera konst.
En motor i det skulle kunna ta formen av en seriös internationell konstbiennal med en betydande del performance i stor skala, i flera av alla de fantastiska lokaler som inte använts för konst ännu i Malmö.
Per Engleson.Bild: Hussein El-alawi

Idé: En skulpturpark på Ribersborgsområdet

Per Engleson, gallerist:
Jag var bosatt i Jeddah i Saudiarabien under två år i början av nittiotalet. På min lediga tid vandrade jag ofta i solnedgången längs strandpromenaden, Cornischen, vid Röda havet och njöt av den rikedom av skulpturer, som finns där. Kombinationen skulptur och vatten ger mig ett inre lugn. Skulpturerna är av olika kvalitet, olika material och i mitt tycke mer eller mindre lyckade. Konsten finns där folket finns. Nu promenerar jag ofta på Hjeltska promenaden längs väg 100 i Höllviken, min nuvarande bostadsort. Här finns bland annat fem skulpturer av den svenske skulptören Gudmar Olovson. Här borde Vellinge kommun arbeta vidare på och fullfölja idén med skulpturpromenad.
Men det ultimata stället för en ultimat skulpturpromenad eller skulpturpark är, i mitt tycke, Ribersborgstranden i Malmö. Jag tänker mig området från Kallis brygga och bort mot Västra hamnen. Området är idag relativt dåligt utnyttjat och inte speciellt inbjudande. Det kunde det vara.
Terese Alstin.

Idé: Hyresfria pop-up-butiker för designers i centrum

Terese Alstin, grundare av cykelhjälmsföretaget Hövding och idag samordnare av den skånska designbranschen på Form/Design Center:
Jag vill se Malmös fastighetsägare slå ett slag för ett mer levande centrum genom att under en månad fritt erbjuda sina tomma lokaler i city för pop-up-butiker och utställningar med regionens designers och konstnärer så att allmänheten får möjlighet att ta del av all den talang som finns här.
John Peter Nilsson.Bild: Stefan Ed

Idé: Organisera konstlivet för bättre hyror och kommunikation

John Peter Nilsson, fd museichef Moderna Museet Malmö och idag kommunikativ museistrateg på Moderna Museet i Stockholm:
I Malmö finns förhållandevis väldigt många verksamma konstnärer, både yngre och äldre. Jag önskar en organiserad samverkan mellan staden och privata aktörer för subventionerade ateljéhyror och lokalhyror för nya utställningsrum. En sådan satsning skulle också kunna bli en gemensam kommunikativ plattform för att nå ut till en större konstpublik och innebära stimulans för stadens kreativa näringar och göra Malmö mer attraktivt som besöksmål.
Kajsa Willner.

Idé: Årlig design- och konstpaviljong tlll Malmö

Kajsa Willner, designer:
1. Jag hade tyckt det var kul om vi kunde skapa en årligt återkommande skånsk design- och konstpaviljong belägen i Malmö. Smart vore nog då att ta rygg på ett redan etablerat event som exempelvis Chart Art Fair i Köpenhamn. De hade i år över 18 000 besökare och i förlängning av den mässan skulle vi kunna skapa en malmöitisk plattform som under ett och samma tak visar upp regionens främsta lokala gallerier och aktörer. Jag tänker att Malmös design- och konstpaviljong ska vara öppen för allmänheten men även satsa på att ta tillfället i akt och bjuda in till ett event för privata samlare, gallerier och press inom konst och design. Allt för att sprida och bidra till att nya kontakter och möjligheter skapas för lokala aktörer och kreatörer att synas och visa upp sig. Det skulle också bidra till att stärka Malmö stads profilering som kulturstad lokalt, nationellt och internationellt. Om man vill fortsätta märka ut sig som en kulturstad så måste man också ibland våga ta större kliv än vad man tror att man mäktar med.
2. Min andra önskan gäller lokalfrågan där det börjar bli svårt att hitta billiga och bra lokaler i Malmö. Jag personligen älskar att Malmö är en stad som utvecklas och att det byggs mycket. Baksidan på det myntet är att de gamla och ruckliga lokalerna börjar bli få och att de flyttar längre ut från stadskärnan. Ibland kan det tyckas vara lite skrattretande då innerstaden under 2016 till stora delar har bestått av tomma skyltfönster längs med hela gågatan. För att kultur ska kunna leva och för att verksamma kulturaktörer ska stanna i en stad måste det finnas möjligheter att ekonomiskt både ha en bostad och en lokal där man kan ha sin verksamhet. Det måste ske en förändring i hur lokalkontrakten utformas, en mer flexibel syn på hur en tom lokal kan få användas, vad den ska fyllas med och om det faktiskt är så att verksamheten som hålls där kan ge mervärde till stadskärnan i väntan på sin nya ”riktiga ägare”.
Little Finger-duon håller gärna låg profil…

Idé: Malmö behöver en kulturguide

Rasmus Alkestrand och Magnus Johansson på konsttidskriften och galleriet Little Finger:
Malmös kulturvärld är en ankdamm. Ett faktum som både arrangörer och publik kan konstatera och som troligtvis beror på att vi egentligen är en rätt liten stad. Det är typ samma folk på alla grejer.
Vad kan detta bero på? Finns det inte mer än några hundra människor som är aktivt intresserade av Malmös kulturliv? Problemet kan ligga i valet av de kanaler som arrangörer kommunicerar igenom. Inbjudningar till olika events blandas med bilder på vad svärmor åt till lunch eller arga mail från chefen. I en scrollande vardag har vi inte alltid ork att ta ställning till myriader av nyhetsbrev och facebookevents.
Sociala medier är såklart bra men kanske inte nödvändigtvis på att hitta nya besökare till stadens kulturliv. Det som behövs är en förtrolig källa till vad som bubblar just nu och en pålitlig resurs för arrangörer att använda. En högkvalikativ guide till Malmöbons kulturella omvärld, varken påverkad av de sociala mediernas hysteriska kontext eller insprängd mellan annonser för nya sneakers och bilder på hipsterskägg. Malmös kulturliv, för dig, mig och alla andra.
Men det finns ju redan säger du? Jag frågar vart informationen om den där iranska folkmusikkvällen tog vägen? Eller vart en ska gå för att ta del av lite god noisemusik en tisdagskväll eller se en dokumentär om något skönt original? Jag kanske till och med vill kunna läsa om det på engelska. Jag vill kunna hitta det utan att vara inbjuden, tilldelad eller tillskickad.
Kulturkonsumtionen fungerar inte som en passiv modell och i dagens Malmö där segregationen ökar är det hög tid att testa en annan väg för att få fler människor att känna sig välkomna. Kanske på en plattform som upplevs någorlunda gemensam och som redan gör ett bra arbete på det här området, kanske på Sydsvenskan.se.
Ella Tillema.Bild: Ella Tillema.

Idé: Betala konstnärer…

Ella Tillema, konstnär:
Jag önskar att det gjordes en satsning på konstnären för att hålla Malmös konstliv fritt och levande. Att vi konstnärer ska få betalt för utfört arbete när vi ställer ut på Sveriges konsthallar och museer. Att vi ska slippa subventionera offentligt finansierade utställningar med vår arbetstid. Jag önskar att vi ska få ta del av de trygghetssystem vi faktiskt bidrar till.
Faktum är att konstnären ofta är den enda som inte får betalt under ett arbete med en utställning på en institution. Som ett exempel fick bara 28 procent av de som ställde ut på svenska museer under 2013 avtalsenliga ersättningar. Sex av tio svenska yrkesverksamma konstnärer hade 2014 en månadsinkomst på under 13 300 kr i månaden. Och den lilla inkomsten är sällan sjukpenninggrundande på grund av att vi ofta är både företagare med väldigt oregelbundna inkomster och anställda, inte sällan på tillfälliga jobb. Hur mycket vi än älskar vårt yrke och brinner för att skapa no matter what, så är vi ändå människor som blir föräldrar, sjuka och gamla. Jag är trött på att beslutsfattare tar konstnären för given, tror att konsten uppstår och blomstrar av sig själv. Konstnären är inte ett väsen som livnär sig på luft och god vilja. Ett rikt konstliv förutsätter att en har råd att vara konstnärligt verksam, det är inte svårare än så.
Jag önskar att konsten ska få vara så fri från kommersiell och politisk påtryckning det bara går. Men om den kommersiellt gångbara konsten, eller virala succéer, är det enda alternativen för konstnärer att verka professionellt är vi illa ute. Jag ser varningstecken i ängslig konst som är rädd att inte bli omtyckt. Det är farligt. Jag är orolig för att om vi inte är uppmärksamma på konsekvenserna av konstnärernas dåliga arbetsvillkor kan konsten tvingas gå samma väg som media och journalistiken, nämligen att vända sig till näringsliv och sponsring för finansiering. Då har vi snart en framtid med lagom snygg och ljummen konst som företag är bekväma att förknippas med. Jag önskar att vi under 2017 satsar på kulturarbetaren för att värna om den fria och oberoende konsten.
Björn Carnemalm.Bild: Lars Brundin

Idé: Konstmässa och arbetsmiljösatsning

Björn Carnemalm, konstnär och initiativtagare till konsthuset Rehab:
1. Bättre arbetsmiljö. De hundratals konstnärer som bor och arbetar i Malmö bidrar till ett rikt utbud av offentliga utsmyckningar, spännande happenings, etablerade och alternativa konstutställningar, samt med debatt och närvaro i stadens sorl. Konstnärer drar publik dit de går, folk vill hänga där konstnärer hänger. Men deras egen situation är oftast nedslående i form av låga ersättningar, dåliga arbetsförhållanden och inte minst undermåliga arbetsmiljöer. Gallerister, museichefer, kulturdirektörer, konstrektorer och till och med kulturarbetsförmedlare verkar trivas i ganska fina miljöer. Vad är det som säger att konstnärer ska leva bohemliv och arbeta i dragiga källare med rivningskontrakt, när ingen annan i konstvärlden gör det? Jag skulle vilja se en rejäl Malmösatsning på konstnärers arbetsmiljö och villkor under 2017. Att uttala att konst bara kan produceras under ångest och lidande är i bästa fall ren okunnighet, i värsta fall att aktivt bortse från orättvisa strukturer.
2. Konstmässa i Malmö. Konstmalmö brukar locka med närheten till Köpenhamn och Berlin, men faktum är att Malmös konstliv står bra på egna fötter. Det finns ett brett utbud av etablerade och alternativa gallerier samt föreningar som gör utställningar och pop-ups. Jag skulle vilja se en välkoordinerad mässa med substans där Malmö får tillfälle att visa sin bredd och sitt djup.
3. Jag tänker inte tjata om att det bör byggas ett nytt konstmuseum för stadens fantastiska konstsamling, för antingen bygger man det eller låter bli. Det har utretts i så många år nu och sysselsatt så många tjänstemän, byråkrater och Facebook-grupper att Malmö kan sluta håna Stockholm för Slussen.
Johanna Sjödin.Bild: Emma Larsson

Idé: Mer gatukonst på själva gatan

Johanna Sjödin, konstnär:
Jag skulle vilja se ett projekt som jobbar med gatukonst i ordets sanna bemärkelse. Det ska bestå av tre olika delar och tre olika gator.
Gata 1: Jag vill att 30 stycken flickor i åldrarna 12-17 med krita ska skriva den finaste komplimangen de skulle kunna få höra från en främling. Meningarna kommer stå på rad i gatan, som sedermera lackas för att få bestå. Det blir positiva meningar att läsa för folk som passerar. Anledningen att just tjejer skall få uppgiften är för att det kan vara extra samhällsnyttigt att slå hål på myten om vad just tjejer vill höra.
Gata 2: Jag vill att 10 stycken nyanlända tonåringar ska berätta en historia ur sitt liv för 10 stycken äldre personer. Historien kan var allt från krigshärjad till fin och rolig, det är valfritt med krav om att den ska handla om deras hemland. Pensionärerna ska sedan med kalkkrita rita av historierna på gatan. Göra sin egen väldigt enkla version. Tanken är att integrera människor med utländsk härkomst och samtidigt låta pensionärerna få göra något roligt, lärorikt och socialt och få chansen att ge tillbaka något fint till Malmö. Målningarna lackas och får bestå tills gruset suddar bort dem.
Gata 3: Gatan får stå till förfogande en hel dag för ett målarevenemang. Vem som helst som går förbi kan måla vad som helst med självlysande färg. Syftet med detta är att göra gatan mer upplyst och därför säkrare på kvällen samt att få visa Malmös sanna, ocensurerade konstansikte utåt. Även denna målning lackas och håller så länge som möjligt.
Ulf Carlson.Bild: Privat

Idé: Gör om Entré till konstmuseum, konsthögskola och fotomuseum

Ulf Carlson, gallerist på Galleri Final:
2017 är året då jag önskar få läsa följande nyhet:
Nu har fastighetsägaren till shoppingcentret Entré, numera Malmö Plaza, accepterat Malmö stads bud om att förvärva fastigheten. Det har varit många negativa åsikter om Entré som av många kallats för Malmös fulaste hus. Precis som när man byggde Centre Georges Pompidou i Paris.
Entrén till ett av Mammons mest misslyckade projekt ska nu bli entrén till ett av världens största kulturhus, cirka sju gånger större än Tate Modern. Bland finansiärerna finns flera näringslivs- och kulturpersonligheter som har donerat en icke blygsam del av kostnaden. Kulturministern har tidigt insett projektets fördelar och har på kort tid kunnat klubba igenom en statlig finansieringsgrad om 50 procent.
I bottenplanet befinner sig snart Malmö Art Center (MAC) med tillgång till 35 000 kvadratmeter utställningsyta. På andra våningen huserar Malmö Art Academy (MAA) med öppna ateljéer. I byggnaden som vetter ut mot Värnhemstorget huserar Malmö Photo Museum (MPM) med 15 000 kvadratmeter utställningsyta. Fotografiska i Stockholm har varit delaktig i den uppbyggnaden. I gången mellan MPM och MAC har femton Malmögallerier öppnat i nya lokaler. Fler gallerier är på gång bland annat från Köpenhamn och Berlin. I studiodelen hyr flera konstnärer, curatorer, projektledare, gallerister, filmare, författare och performanceartister mindre kontor och ateljéer.
Värnhemstorget ska bli ett skulpturtorg i betong, stål och sten – även till glädje för skejtboardåkarna. Projektgruppen räknar med ett stort besöksantal redan första året. För detta krävs en god infrastuktur. Med ett redan byggt garage för 1 000 bilar, nuvarande Värnhemstorgets nav för kollektivtrafik och närheten till norra utfarten mot Lund, så måste man tillstå att placeringen är den mest optimala. Foodcourten ”Crossing Borders” intill biosalongerna erbjuder mat från hela världen. Vad den första utställningen ska innehålla är i dagsläget oklart men den ska handla om Malmö.
Få är de idag som ifrågasätter Centre Georges Pompidou.”
Elena Tzotzi.Bild: Privat

Idé: Ett Malmö konstmuseum i en klassisk industribyggnad

Elena Tzotzi, föreståndare för Signal – Center för samtidskonst:
Kära Malmö stad. Min önskan är ett Malmö Konstmuseum. Missförstå mig rätt, det är inte en omöjlig önskan. Konsten, som är grunden i ett museum, finns redan. Malmö Konstmuseum har Sveriges största samling av nordisk samtidskonst, nedpackad i magasin. Ett dynamiskt team med Cecilia Widenheims visionära ledning står redo att kavla upp ärmarna. Unika byggnader som förenar Malmös rika industri- och varvhistoria med en spännande framåtblick ut över sundet och mot resten av världen står tomma, Kockums. Det är nu vi ska smida, innan det är försent. Innan dessa byggnader jämnas med marken och försvinner för evigt. Låt oss inte missa den chansen, vi får den aldrig tillbaka.
I Malmö Konstmuseum besitter vår stad en outnyttjad resurs som kan komma oss alla till gagn. Särskilt nu i en tid där förenklade budskap och osanningar behöver besvaras med innehåll och seriositet. Särskilt nu behöver vi berättelser och tankar som får oss att växa som människor och vilja bli bättre medmänniskor. Referenser som kan hjälpa oss att formulera en betydande framtid istället för att upprepa historiens misstag.
Lyssna på oss kära politiker, vi har örat mot världen och hjärtat i Malmö. Fråga oss kära politiker, vi vet vad vi pratar om. Agera med oss kära politiker, ingen vill ha ett bättre Malmö än vi som bor och investerar vår kunskap och våra drömmar här.
Runo Lagomarsino.Bild: Anna Wahlgren

Idé: En strid för konsten

Runo Lagomarsino, konstnär:
Jag tror att i 2017 kommer kulturen att ännu mer vara i centrum i den svenska politiska offentligheten. Konsten kommer att användas i diskussioner om svenskhet och nationalism, den kommer att användas i simplifierade jämförelser när politiker vill göra ekonomiska åtstramningar; Vad är viktigast: skolan, pensionärer eller samtidskonst? Vi har sett flera institutioner hotade (Lunds Konsthall och Kalmar Konsthall till exempel) där politiker har haft som sina viktigaste kriterier på bra samtidskonst antalet besökare. Därför önskar jag mig och hoppas att vi i det konstnärliga fältet tar strid för konsten. Tar strid för konsten som en central plats för kritiskt tänkande. Tar strid för konsten för dess möjlighet att förskjuta våra värdetagna uppfattningar om vår samtid. Tar strid för konsten för det är en plats där flera historier kan berättas och andra historier kan berättas. Konsten och konstens fält måste vara elastisk, den måste engagera sig i dagsaktuella frågor som till exempel utförsäljningen av lägenheter i Rosengård samtidigt som den måste kunna visualisera sig hur ett hem kan se ut om 100 år, eller hur begreppet hem måste förändras, tänkas om och gestaltas i relation till att många människor i Malmö har lämnat sina hem för att skapa ett nytt hem i staden.
Jag önskar mig också en institutionell retrospektiv utställning med Victor Grippo (konceptuell konstnär från Argentina, 1936-2002). Han hade förmågan att genom de enklaste materialen som bröd, potatis, trä och gips ändra och förskjuta förhållandet mellan människor och materia, mellan en sorts materia och en annan och mellan människor.
Sofia Wickman.Bild: Pär Axell

Idé: En videokonstbiennal

Sofia Wickman, konstnär, curator, projektledare och producent:
För 2017 tycker jag att det hade varit kul att se en videokonstsatsning i det offentliga rummet i Malmö. Hade det inte varit spännande att undersöka staden, konsten och människorna genom ett sådant möte?
Var skulle vi placera den? Det är en utmaning i sig, det finns många aspekter att ta hänsyn till som att den inte ska störa trafiken eller bostadsområden. Här är det viktigt att våga tänka “utanför lådan” och våga satsa på gärna lite oväntade ställen men som samtidigt är tillgängligt för alla. Formatet kan både vara stort och litet, storslaget eller nästan hemligt.
Vad skulle den typen av konst tillföra? Jag tänker att vi genom en sådan satsning skulle kunna skapa intressanta och mer levande platser i vår stad både centralt och utanför. Skapa oväntade möten för Malmöborna som kan tillföra intryck, beröra eller väcka reflektion eller alla tre.
Jag ser hur Malmö arrangerar en internationell videokonstbiennal med videokonst både från hela världen och lokalt. Här ser jag ett större samarbete med olika institutioner, gallerier, museum med flera. I samband med festivalen skulle man kunna utlysa ett utsmyckningsförslag för ett eller flera av Malmös offentliga rum. De vinnande förslagen får då en livstid på två år (eller längre) som sedan byts ut (eller inte).
Det går ju inte att ge detta förslag utan att ha nämnt ett videokonstverk som har, enligt min mening, skapat en plats för så mycket mer än att bara stå och vänta på sitt tåg. En plats som vid första anblick väcker känslor, associationer och sedan eftertanke; Annorstädes på Centralstationen i Malmö av Tania Ruiz Gutierrez. Hoppas att det får vara kvar ett tag till.
Jag tycker att vi sätter igång och planerar redan efter jul!
Fredrik Weerasinghe.Bild: Peter Frennesson

Idé: Starta konstbiennalen Öresund Swap

Fredrik Weerasinghe på galleriet Digitaliseum:
Jag önskar mig en biennal med samarbeten mellan konstnärer och gallerier i Köpenhamn. De Malmögallerier som vill vara med lånar ut sin lokal i 1–2 veckor till Köpenhamnsgallerier som curaterar och ställer ut sina konstnärer från Köpenhamn. Samtidigt lånar Köpenhamnsgallerierna ut sina lokaler till Malmögallerister som ställer ut sina Malmökonstnärer där. Jag tänker mig det som en biennal med seminarier om samtidskonsten i regionen. Vad sägs om namnet "Malmö/Copenhagen Swap” eller ”Öresund Swap”?
Gertrud Sandqvist.Bild: Fredrik Jalhed

Idé: En friggebod på gågatan

Gertrud Sandqvist, rektor på Malmö konsthögskola:
Om jag skulle önska något inför 2017 så vore det att Malmös och Lunds konstintresserade invånare och politiker inser vilka fantastiska konstinstitutioner som finns här. Lunds Konsthall, Skissernas Museum, Malmö Konsthall, Malmö Konstmuseum och Moderna Museet håller en mycket hög nivå. En del av de utställningar som produceras och visas här når världsklass. Dessutom bor här hundratals intressanta konstnärer, som i många fall har hela världen som sitt arbetsfält.
Varför klagas det så mycket då? Vad är det som skall till för att människor ska ta till sig och glädjas över detta? Samtliga institutioner har ambitiösa konstpedagogiska program. Om man känner sig undrande inför samtidskonst är det bara att hänga med på en visning. Tuggar man bara samma klichéer om den otillgängliga konsten för att det så ska vara?
För några år sedan ställde två av våra studenter, Maj Hasager och Anna Sandgren, upp en friggebod på Linköpings Universitetscampus. De bjöd på kaffe och pratade konst med alla som hade lust att titta in. Det visade sig vara förbluffande många. Kanske detta skulle vara något? En friggebod på gågatan i all anspråkslöshet…
Sebastian Dahlqvist.Bild: Lina Lundquist

Idé: Starta ”Nämnden för motverkande av gentrifiering”

Sebastian Dahlqvist, verksamhetsledare Skånes konstförening, konstnär och verksam inom Mellanrum och UNICORN – Artists in solidarity:
Under 2017 öppnar det omtalade konsthuset Rehab i Östra Sorgenfri, samtidigt utvecklas Båstadgatan till ”Malmös Gallerigata” och de förändringar hela området står inför fortsätter. I sammanhanget önskar jag mig ett kommunalt fastighetsbolag som visar att de inte har bjudit in konsten till området i syfte att öka bostädernas marknadsvärde och motivera hyreshöjningar för att slutligen – när konsten har (för)brukats – byta ut såväl boenden som verksamheter. Liknande händelseförlopp präglar och har länge präglat stadsutvecklingen i många delar av världen. Ett närliggande exempel är Hökarängen i Stockholm.
Jag ser fram emot att "Nämnden för motverkande av gentrifiering" grundas som en del av Malmö stad 2017. Nämnden kommer att ha till uppgift att lyfta frågor om vilka värden, inte enbart monetära, som är viktiga att ta hänsyn till när det offentliga rummet förändras. Nämnden kommer då också ta hänsyn till konstens och kulturens roll i sammanhanget, med ambitionen att utveckla långsiktiga planer för hur konstnärer och kulturutövare kan vara en naturlig del av stadens liv, utan att detta sker på bekostnad av höjda hyror och en inhuman bostadspolitik.
Kråkan.Bild: Jonas Gillberg

Idé: Ett fågelbad i flyktingguld fyllt med hemlösas tårar

Kråkan, känd från Malmös gatuliv och här tolkad av sin anonyme skapare:
Kråkan här. Mitt förslag är att Malmö Stad startar ett projekt som har två syften. Dels att ge ungdomar en förståelse för samhället i stort men framförallt att resultera i ett konstverk som avspeglar staden vi lever i. Vi börjar med att låta arbetslösa ungdomar samla in metall i hela Malmö. För att få till möten mellan den yngre och den äldre generationen kan vi låta ungdomarna tillsammans med gubbarna elda kablar och klättra på kyrktak för att samla koppar. Och på nattklubbsnätter kan de vara ute med pensionärer och utförsäkrade runt partygatorna och samla pantburkar. De kan även göra polisen sällskap i Hyllie för att samla in smycken från nyanlända. Deltagande och återvinning är viktigt för stadens anda. Jag tycker att det mesta av metall och smycken ska säljas för att kunna flyga in Damien Hirst. Resterna kan vi smälta ner och låta vara grunden till det konstverk han låter resa. Ett stort jävla fågelbad i flyktingguld och ädelstenar högst upp på taket till Culture Casbah. Till bredden fyllt med hemlösa EU-migranters tårar.
Genom att kommentera på Sydsvenskan.se godkänner du våra regler

Regler för kommentarer

Välkommen att kommentera artiklar på Sydsvenskan.se!

Tänk på att:

  • Visa respekt för de personer eller företeelser som nämns i artiklarna.
  • Visa respekt för övriga debattörer.
  • Håll er till saken.
  • Spamma inte.
  • Inte skriva för långt. Över 500 tecken är det.
  • Dina kommentarer kan komma att användas på andra ställen på Sydsvenskan.se och Sydsvenskan papperstidning.

Det här är inte ok:

  • Kommentarer om etnisk tillhörighet, kön, sexuell läggning, politisk eller religiös tillhörighet om de saknar relevans i sammanhanget.
  • Rasistiska, homofobiska eller sexistiska yttranden eller budskap och sådana som hetsar mot eller uttrycker hat mot troende.
  • Kommersiella budskap eller marknadsföring, erbjudanden om pengar eller gåvor.
  • Upphovsrättsligt skyddat material som du själv inte har skapat eller har rättigheterna till.
  • Uppmaningar till brott eller agerande som strider mot svensk lag.
  • Hot, trakasserier och skvaller.
  • Att du utger dig för att vara någon annan existerande person.

Redaktionen följer debatten på sajten och förbehåller sig rätten att ta bort olämpliga inlägg. Användare som inte respekterar debattreglerna stängs av från möjligheten att kommentera artiklar.

Läs alla artiklar om: Malmö drömmer
Gå till toppen