Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Tobias Barkman: Klart man börjar tänka på galningar. Men kriminella ser hundratals anledningar att skjuta.

149 skottlossningar förra året. För Malmös förhärdade – och rädda – kriminella finns lika många anledningar att ta till vapen.

En man blev skjuten med flera skott på Docentgatan på kvällen den 3 januari. Han avled senare av sina skador.Bild: Patrick Persson
Känslan av att Malmö gått in i ett töcken av våld har smugit sig på under hösten. I går, den 3 januari 2017, hade Alfred namnsdag och under dygnet förövades ett mord och tre mordförsök.
Till råga på allt ser polisen inget samband mellan dåden.
Det är klart att man börjar tänka i termer av galningar. En ny Peter Mangs?
Antalet mordförsök i Malmö har inte varit så högt sedan serieskytten gav fullt utlopp för sin rasism. 31 personer skottskadads under 2016, visar Sydsvenskans sammanställning av polisuppgifter. Ytterligare sju dog i skottlossningar.
Läs också Rekordstor mordvåg över Skåne
Utan detaljinsyn i polisens utredningar känns det som en enda röra. För många dåd för att se ett tydligt samband. För få gripna för att man ska se ett slut på våldet.
Och inte minst – det saknas synbara strukturer i Malmös undre värld för att våldet ska verka begripligt.
Så har Malmö sett ut ett bra tag nu. Välkända gäng spelar mindre roll än informella nätverk som knappt medlemmarna själva vet var de börjar och slutar.
När våldsdåden ändå sker vill man att de i någon mening ska vara förståeliga: Två tydliga gäng som ligger i fejd och därför skjuter på varandra. På så sätt fanns det en känslomässig trygghet i MC-kriget på 90-talet. Det var lättbegripligt, både till vilka som låg bakom våldet, och varför.
Läs också Rutinerade mordutredare används inte
Nu måste man studera vart och ett av alla 29 mordförsök och sju mord för att kanske kunna förstå vad det är som händer.
Polisen misstänker ingen rasistisk serieskytt. För den slutsatsen krävs detaljkunskaper om varje skottlossning. Den insynen har bara polisen.
Samtidigt finns det risk att polisen missar något. Poliserna är så få att inte ens morden utreds ordentligt. Vilken kraft läggs då vid dåden där offret överlevt? Eller där skadorna varit lindriga? Eller där det inte ens är klart vem kulan varit avsedd för?
Det är bara att hoppas att Malmöpolisen lärde sig läxan 2010.
Men man bör samtidigt inte krångla till det. Det finns hundratals andra motiv än rasism som ligger närmare till hands.
För lättkränkta och drogpåverkade unga kriminella män med tillgång på vapen behöver inget bråk vara för litet för att pistolen ska åka fram, visar de få utredningar som ändå finns att läsa. Malmös kriminella skjuter för att visa makt vid kriminella affärer. Men också som hämnd för förlorade flickvänner eller anseenden. Eller i preventivt syfte, för undvika att tappa anseendet.
Men inte minst skjuter många av rädsla. Oavsett konfliktens bakgrund är det rädslan för att själv bli beskjuten som är drivande i många fall. Hur förhärdade en del kriminella än framstår som.
Den våldsamma tisdagen 3 januari 2017 var Alfred-dagen. Just den här dagen 2012 sköts helt utomstående Charles Limerius ihjäl av misstag på Kantatgatan, drygt femhundra meter från gårdagens mord. Mordet på Limerius fick bägaren att rinna över 2012 och hundratals poliser skickades till Malmö för att stävja våldet och gripa mördarna. Insatsen fick namn efter namnsdagen – Operation Alfred.
I Malmö idag pågår ingen särskild polisoperation mot våldet. Polisledningen satt under onsdagen i möte och kom fram till att man behöver fler utredare. Kanske kan man få en handfull.
Gå till toppen