Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ytterst mänsklig berättelse

Hiroshi Abe, Taiyo Yoshizawa och Yoko Maki i familjedramat "Efter stormen".Bild: Tri Art Film

Efter stormen

BIO. DRAMA. Japan (Umi yori mo mada fukaku), 2016. Regi: Hirokazu Kore-eda. Med: Hiroshi Abe, Kirin Kiki, Yôko Maki. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.57.
Den bildmässiga poesin är inte lika anslående som i Hirokazu Kore-edas förra film ”Systrarna”, men tematiken från hans tidigare verk känns igen. Även denna gång varierar filmaren frågor kring relationen förälder–barn och den oundvikliga döden.
Huvudpersonen Ryota (Hiroshi Abe) vann för cirka femton år sedan ett prestigefullt pris för sin debutroman. Nu försörjer han sig med småsjaskiga uppdrag hos en privatdetektiv under förevändning att han gör research för en kommande bok. I stället för att punktligt betala underhåll till sin ex-fru för den tioåriga sonen, spenderar Ryota pengar på olika typer av spel. Han är svartsjuk på hennes nya relation och drar sig inte för att pumpa sonen på information.
När Ryotas far har dött besöker sonen sin gamla mor, underbart, känsligt spelad av Kirin Kiki, främst för att leta efter undanstoppade pengar och eventuella föremål att sälja. Systern genomskådar snabbt hans lögner men Hirokazu Kore-eda låter mannen mitt i det tarvliga aldrig helt förfalla till att enbart vara en skitstövel. Trots allt ser filmaren honom med en viss öm blick och förståelse för att drömmar ofta stannar på drömstadiet och inte så lätt låter sig realiseras.
Jag fastnar särskilt för skildringen av den gamla modern som vårdar sina växter på hyreshusets lilla balkong, lagar sonens älsklingsrätter och säkert anar att han förskönar sin bedrägliga tillvaro framför henne. Inte heller hon fick se sina önskningar gå i uppfyllelse.
Med oftast fasta kamerapositioner där all rörelse sker inom bilden, skapar Hirokazu Kore-eda ännu en ytterst mänsklig, nära, berättelse om komplicerade familjeförhållanden och behovet av försoning. Och om betydelsen av att trots motgångar ändå ha ett mål att sträva efter i livet. Ibland kan det räcka med att växa upp och bli en ärlig, schysst pappa som träffar barnet några gånger i månaden.
Läs också Vardagsmästare med varm blick
Gå till toppen