Kultur

Släpp gamlingarna loss!

Eva Larsson, "Drömfångare".

Kristianstads konsthall 15 år

Kristianstads konsthall, tom 26/2.
Konsthallen i Kristianstad jubilerar med verk av 35 konstnärer. Ett potpurri, som inte har mer gemensamt än att jag känner igen många från tidigare utställningar.
Några verk tillhör Regionmuseet, mycket är inlånat. Hängningen är museal med de äldre konstnärerna för sig och den yngre majoriteten i resten av hallen. Kanske för att visa hur Regionmuseets samling skulle kunna se ut, ett önskemuseum således. Jodå, här finns mycket som borde köpas in. Bortsett från det, är uppdelningen i historisk och samtida konst underlig. Vad har den med verkens angelägenhet att göra?
Jag hade gärna sett Thea Ekströms eroderade surrealistskrift ihop med Leif Elggrens böcker eller David Svenssons övertryckta boksidor. Och nog hade Eve Erikssons renskurade dukar med få färgfält mått bra ihop med Gun Gordillos flämtande neonrelief. Eriksson är död sedan 25 år, en av utställningens äldsta deltagare, men hans små målningar var tätast av alla.
Gun Gordillo, Orange, 2004.Bild: Kristianstads konsthall
Och om jag anar en röd tråd är det just den konstnärliga förtätningen. Också om den saknades ibland, då överdriven uttryckslust gjorde en del verk för lösa i kött och tanke. Men i stort duger den tråden.
Storlek har inte heller med storhet att göra. Även om Richard Johanssons naivt underbara "Cheerleader" och Mette Björnbergs väldiga halsband av glaspärlor lyckas förtrolla en hel vägg med sin överrumplande absurditetet.
Richard Johanssons "Cheerleader" (längst fram) och Mette Björnbergs "Do you love me?".Bild: Kristianstads konsthall
För att beskriva de bra vibbarna i utställningen smakar jag på ordet konstkoncentrat, och upplever då hur arrangmanget får ett självklart nav, nämligen Eva Larssons "Drömfångare". Två strama hållare i metall på väggen likt ett par gamla klockor i en offentlig lokal. Ivriga att visa: hårt virade gamla filtar på ena sidan och på den motsatta använda påslakan. Olika textila strukturer beroende på från vilket håll de ses. Kroppens avtryck av svett, nötning, sömn, drömmar, ängslan och längtan. Drömfångarnas täta, fysiska skrift släpper lös samtalet med de andra, Gun Gordillos varma, röda neonform, Andreas Erikssons vintriga trädstam, Lisa Manners pulserande färglandskap...
Så ska en samlingsutställning fungera. Om de gamle hade sluppit isoleringen, hade det blivit ännu bättre.
Gå till toppen