Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Sätt P för populismen

Demokrati utan pluralism är en omöjlighet.

Marine Le Pen.Bild: Michel Euler
Populism var ett av förra årets mest använda politiska ord. Det kan bli mer av den varan 2017.
Begreppet har sina rötter i latinets populus, folk, och förknippas historiskt med två antielitistiska rörelser som flammade upp mot slutet av 1800-talet: den ryska narodnikrörelsen och Populist Party i USA, båda förankrade bland ekonomiskt pressade bönder. Narodnikrörelsen – från ryskans narod, folk – kan sägas ha förebådat ryska revolutionen och i USA:s presidentval 1892 vann populistkandidaten James Weaver i fem delstater.
Numera används populism som beteckning på politiska partier och rörelser som påstår sig företräda folket och folkets intressen mot en förtryckande elit eller något inre eller yttre hot.
Populismens ideologiska substans växlar från fall till fall. Den är ofta högerextrem som hos Nationella fronten i Frankrike, men kan också vara vänsterextrem som i vanstyrda Venezuela. Den gemensamma nämnaren är föreställningen att dessa rörelser står i ett speciellt förbund med folket, bortom demokratins korrupta institutioner och förljugna normer.
Uppdelningen av samhället i ”folket” och ”de andra” innebär att populistiska rörelser resonerar och agerar utifrån tankefiguren ”vi mot dem”, vilket förstärker främlingsfientliga och ultranationalistiska reflexer. Gemensamt för Europas populister är följaktligen en skeptisk eller rent av fientlig inställning till EU och öppna gränser. Den framträder tydligt hos Nationella frontens ledare Marine Le Pen, den europeiska extremhögerns gudmor, som i Foreign Affairs nyligen gick till storms mot invandring, islam och globalisering och liknade EU vid Sovjetunionen: ”Skall vi försvara vår civilisation, eller skall vi överge den?”
Populistiska rörelser måste inte vara fascistiska och rasistiska, men deras inre logik gör det naturligt för dem att gravitera åt det hållet. Det gäller även populism med vänsterprägel. Kulten kring Venezuelas tidigare president Hugo Chávez har mer gemensamt med peronismen i Argentina eller Francos caudillo-kultur i Spanien än med traditionell socialism.
En angelägen och omtalad bok på temat populism föreligger nu på svenska tack vare det alerta lilla bokförlaget Daidalos: Princetonprofessorn Jan-Werner Müllers Vad är populism? Utan alarmistiska överord förklarar Müller, med fokus på Europa, varför populismen utgör en så allvarlig fara för demokratin. Det handlar inte bara om att populister sprider lögner och odlar hat, något som idag underlättas av den sociala medierevolutionen. Populismen har också andra typiska inslag som gör den oförenlig med demokrati.
Genom sitt anspråk på att vara uttolkare av den ”verkliga” folkviljan är den antipluralistisk: populismen tolererar inga avvikande åsikter. Och demokrati utan pluralism är en omöjlighet. När populister lyckas erövra makten utvecklas de därför i auktoritär riktning. Det är vad som pågår, från Polen till Turkiet – och i värsta fall i USA.
Populister hotar inte demokratin i den bemärkelsen att de ifrågasätter folkstyrets idé. Tvärtom. Men de är blinda för att demokrati är mer än majoritetsvälde: demokrati förutsätter skydd för minoritetens rättigheter, oberoende domstolar och fria medier.
Populismen är känslostyrd och irrationell, inte eftertänksam och rationell. I sin yttersta konsekvens innebär den att om tillräckligt många vid ett givet tillfälle anser att alla rödhåriga borde bli ihjälslagna – eller för den delen att alla flyktingar borde deporteras – återstår bara att expediera beställningen, ty sådan är den ”äkta” folkvilja som aldrig kan överprövas.
Detta despotiska drag gör populismen så oerhört giftig. Med hänvisning till en diffus folkvilja angriper den demokratins grundvalar. Den klassiska retoriken har en term för företeelsen, argumentum ad populum: om många instämmer i ett påstående måste det vara korrekt. Fast så behöver ju inte alls vara fallet.
En populistisk våg sköljer nu över stora delar av den demokratiska världen i spåren från finanskollaps, migrationskris och terrordåd.
Republikanernas Donald Trump vann USA:s presidentval i november med hjälp av osammanhängande tirader som indikerar att landets tillträdande president saknar känsla för de balans- och kontrollmekanismer som utgör den amerikanska demokratins konstitutionella fundament. I Polen fortsätter den nationalklerikala regeringen sitt stormanlopp mot de fria institutioner som med möda byggts upp efter kommunismens fall, inspirerad av Viktor Orbáns ”illiberala” Ungern. Britterna valde att lämna EU efter en utträdeskampanj som var impregnerad av lögner och överdrifter. I Italien har komikern Beppe Grillos bisarra femstjärnerörelse etablerat sig som politisk kraft.
I bakgrunden manövrerar Vladimir Putins ryska desinformationsapparat i syfte att splittra den västliga demokratifronten.
Norden är inte förskonat, även om de nordiska populistpartierna framstår som lite mer timida än sina kontinentala motsvarigheter. Med ett undantag.
Fremskrittspartiet och Sannfinländarna sitter i de norska och finska regeringarna. I Danmark blev Dansk folkeparti näst störst i senaste valet.
Undantaget är Sverigedemokraterna, som ligger stadigt på en nivå över valresultatet 2014. SD har rötterna i nynazism och vit makt-rörelsen, ett arv som partiet draperar under en slöja av socialkonservativ folkhemsnostalgi. Detta skiljer Sverigedemokraterna från de andra nordiska populistpartierna, som ”fick sin modersmjölk ur skatterevolter och burlesk folklig antibyråkratism”, för att citera Bengt Lindroths utmärkt klargörande bok Väljarnas hämnd.
Risken är att det blir etter värre 2017. Frihetspartiet, lett av islamofoben Geert Wilders, kan bli störst i Nederländernas parlamentsval i mars. I Frankrikes presidentval kan Marine Le Pen gå till den andra och avgörande omgången i maj. I det tyska förbundsdagsvalet i september kan främlingsfientliga AFD inhösta nya framgångar.
Ändå måste man så här i början av det nya året peka på några ljusglimtar i det populistiska mörkret.
Det är illa att världens mäktigaste demokrati har valt Donald Trump till president. Men hans seger var inte fullt så storslagen som han själv och hans anhängare tror: demokraternas Hillary Clinton fick nästan tre miljoner fler röster. Trump vann via det indirekta systemet med delstatselektorer. Dessutom pågår demografiska förskjutningar i USA som på sikt borde stärka mer liberala strömningar när andelen minoritets- och millennieväljare växer.
Segern för brexitsidan i den brittiska folkomröstningen i juni var inte helt överväldigande: 51,9 mot 48,1 procent. De yngre väljarna, Storbritanniens framtid, röstade för Europa.
I Polen möts regeringens framstötar mot demokratins och rättsstatens institutioner av kraftiga protester. Knappast något annat europeiskt land har en lika lång historia av djupt förankrad frihetskamp, från ”miraklet vid Wisla” 1920 via arbetarprotesterna 1956 till Solidaritet på 1980-talet. I Österrikes presidentval vann den gröne EU-vännen Alexander Van der Bellen över högerpopulisten Norbert Hofer. Och även om utfallet i den brittiska EU-omröstningen och det amerikanska presidentvalet manar till försiktighet med prognoser finns inget som tyder på att Marine Le Pen skulle kunna locka tillräckligt många mitten- och vänsterväljare för att ha en chans i det franska presidentvalets avgörande omgång.
Hur som helst är populismens genombrott ett faktum som demokratiskt anständiga partier måste förhålla sig till.
Så vad göra?
Jan-Werner Müller har inga enkla svar, men pekar på vad som erfarenhetsmässigt inte fungerar, vilket råkar vara de två oförenliga huvudspåren i den liberaldemokratiska strategin mot populismen: å ena sidan anpassa sig till populisternas budskap, å andra sidan isolera dem. Det första spåret bidrar till populismens legitimering, det andra bekräftar populisternas bild av att eliterna ignorerar ”folket”.
Müller antyder en mellanväg: att öppet diskutera de problem som populisterna aktualiserar, men att aldrig göra det på deras villkor.
Kanske skymtar möjligheten i de svenska opinionsmätningarna. På den borgerliga allianssidan har Moderaterna anammat mycket av Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning. Det har inte gett någon utdelning alls. På den rödgröna sidan har de regerande Socialdemokraterna och Miljöpartiet lagt sig platt i både politiken och opinionen.
Vilka partier har efter valet stärkt sin ställning inom respektive block? Jo, de som inte drar sig för att diskutera SD:s huvudfrågor, flyktingpolitik och integration, men som gör det utifrån sina egna premisser, det ena med liberala förtecken, det andra med socialistiska:
Centern och Vänsterpartiet.
Populismen är ett hot. Men det går att sätta P för den om demokratin känner sig trygg i sin pluralism.

MER ATT LÄSA

Vad är populism? (Daidalos) av Jan-Werner Müller.
Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden (Carlssons) av Bengt Lindroth.
The Power of Populism (Foreign Affairs, November/December 2016).
Gå till toppen