Kultur

Brutal och briljant våldtäktsthriller

Isabelle Huppert i "Elle".

Elle

BIO. DRAMA/THRILLER. Frankrike/Tyskland/Belgien, 2016. Regi: Paul Verhoeven. Med: Isabelle Huppert, Anne Consigny, Laurent Lafitte, Jonas Bloquet, Judith Magre. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.10.
Öppningsscenen känns som ett övergrepp på våra ögon. Utan förvarning, utan en presentation av rollfigurerna får vi på några meters avstånd bevittna en våldtäkt i en fashionabel villa. Den är snabbt över: den maskerade inkräktaren försvinner ut genom fönstret, den medelålders kvinnan reser sig blodig från parkettgolvet.
Vem är hon? Vem är han? Så fångar en mästerlig filmberättare vårt omedelbara intresse. Och den nederländske veteranregissören Paul Verhoeven släpper i sin comeback, hans första film på franska, inte sitt hårda grepp om publiken förrän drygt två timmar senare, då kvinnan rakryggad vandrar iväg ur bild, starkare än någonsin. Den psykologiska thrillern "Elle" är våldsam och verkligen inte för alla, men också intelligent, omtumlande och provocerande – inte minst då filmen trots sitt fruktansvärda ämne lyckas balansera spänning med svart humor.
Filmhistorien är full av så kallade "rape and revenge"-filmer, en genre som täcker in allt från Bergmans "Jungfrukällan" till b-rullar där den kvinnliga hämnden i finalen mest är en förevändning för att få visa upp snaskigt våldsamma sexscener. "Elle", baserad på Philippe Djians roman "Oh...", vänder och bänder ut och in på genren, på vem som är offer och förövare, och även på en hel del filmklichéer om manligt och kvinnligt. Ja, det är en film gjord ur en manlig synvinkel, men här finns en tydlig feministisk grundton.
Så exempelvis ringer Michèle (Isabelle Huppert) inte polisen efter våldtäkten. Hon ringer efter hämtmat. Och hon fäller inte ens en tår – faktiskt inte i hela filmen, bara det ett brott mot en hel filmhistoria av snyftande kvinnor. Med sin nästan genomskinligt tunna och sköra uppenbarelse är Huppert kongenial i rollen som ett offer som vägrar att vara offer. Fysiskt har hon oddsen emot sig, men viljan är av stål.
Om Michèles iskalla agerande till förstone kan verka osannolikt förstår vi snart att hon har sina skäl. Hon är en komplex person, traumatiserad av ett gräsligt brott begånget av fadern som har gått i arv och gjort henne till paria i grannskapet. I sitt arbete kanaliserar Michèle detta trauma genom att leda ett framgångsrikt datorspelsföretag i Paris som producerar fantasyspel med våldsamma och misogyna inslag.
Många scener spelas ut som en liten maktkamp mellan könen. Och det är kvinnorna som är starka och dominanta: Michèle driver företaget med sin bästa vän (Anne Consigny) och går ofta i clinch med sin diviga mamma (Judith Magre). Männen i Michèles omgivning är däremot av svagare virke: datornördarna hon bossar över, den dumsnälle exmaken, den klängige älskaren, den oföretagsamme sonen, mammans unge pojkvän och den hunkige religiöse grannen – som hon har sexuella fantasier om. Kanske är någon av dem den maskerade mannen?
"Elle" är på ett plan en "whodunnit", men vem förövaren är anar både vi och Michèle ganska tidigt. När han väl demaskeras tar handlingen en provokativ vänding som lätt hade kunnat få filmen att kantra åt spekulativ och exploaterande erotisk thriller. Istället leder det till en psykologiskt mångbottnad uppgörelse, där Michéle inte så mycket hämnas som tar kontrollen över sitt liv, sin historia och sin sexualitet – med våldtäktsmannen som symbol för den av henne avskydde fadern.
Provokatören Verhoeven har i sina filmer – "Basic instinct", "Robocop" – alltid rört sig i en obekvämlighetszon av sex, våld, satir och lätt missförstådda ironier. Med "Elle" genomför han sin mest vågade balansakt hittills, men den hade aldrig lyckats utan legendaren Huppert som med sin intelligens och sitt subtila känslospel bär filmen. Förra helgen belönades hon med Golden Globe för insatsen, och den är – trots ett remarkabelt cv – möjligtvis hennes bästa rollprestation någonsin. Hon är helt enkelt briljant.

3 x Paul Verhoeven

1 Turkisk konfekt (1973). Explicit erotiskt drama i franska nya vågen-stil. Gjorde Rutger Hauer till en stjärna, och är fortfarande tidernas största inhemska biosuccé i Nederländerna.
2 Basic instinct (1992). Skandalomsusad erotisk thriller med Michael Douglas och Sharon Stone som blev en av 90-talets största biljettkassevältare.
3 Starship troopers (1997). Stomatolleende rymdsoldater slåss mot monster i den kanske mest subversiva blockbusterfilmen någonsin från Hollywood. En satir över fascism och militarism, vars budskap gick över huvudet på både filmbolaget och många kritiker.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 13 januari
Gå till toppen