Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Rakel Chukri: Tiden stannade på en busshållplats i Malmö

Bild: Hussein El-Alawi
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Dalviks centrum i Jönköping är en grå plats. En busshållplats. En kiosk. En mataffär. En pizzeria. Från sju till nitton års ålder passerade jag centret i princip dagligen. Efter några år upptäckte jag att det ofta låg blommor i gräset vid vägkorsningen bredvid busshållplatsen. Man såg dem och såg dem inte på samma gång. Till slut fick jag höra om mordet, att en sextonårig kille blivit knivhuggen precis där sommaren 1977. Jag förstod att det fanns en sörjande förälder som ihärdigt ville visa att gräsplätten hade upphört att vara en vanlig gräsplätt.
I det kvarteret gick jag från att vara barn till att bli tonåring. Cyklade på min vitröda BMX. Dansade tryckare på fritidsgården. Under hela den tiden placerade en moder ut blommor för att hedra sitt barns olevda liv. Han som aldrig fick fylla sjutton år – fråntagen sin framtid medan alla vi andra blev äldre dag för dag.
Varje dödsfall är en tragedi. Men sorgen blir närmast outhärdlig när ett barn mördas. Ett ungt ansikte ska inte bli fastfruset i tiden. Det ska mogna, åldras, fåras.
Nu skriver vi 2017. Vi har lärt oss namnet på en pojke med stora bruna ögon. Ahmed Obaid. På bilderna som sprids möter han oss med ett stort leende. Han kommer att vara sexton år för evigt. Tideräkningen stannade på en busshållplats i Rosengård. Inte med ett utan med flera skott från okända förövare.
Han befann sig mitt i steget. De sista orden han hörde från sin far var: ”Glöm inte att du har prov i skolan imorgon”.
Händelsen går emot det som vi kräver av ett fungerande samhälle: att kunna röra oss fritt i vardagen utan att vara rädda. Att en busshållplats bara ska vara en busshållplats. Och att Rosengård ska vara lika säkert som rikare områden.
Vi skriver 2017 och konstaterar att det är nog nu. Man ska inte behöva vänja sig vid att det begås många mord. Att tillgången till vapen är stor. Inte i Malmö och inte någon annanstans. Mordet på Ahmed Obaid får inte behandlas som ytterligare en siffra i brottsstatistiken eftersom det skakar om hela samhällsgrunden. Den unga generationen i Malmö måste veta – och känna – att deras framtid inte är en dystopi.
De måste också få höra att ett mord är ett mord, oavsett var det begås och om offret har varit i klammeri med rättvisan. Därför är det viktigt vilka signalord som används. Olyckan blir inte mindre om offret skulle vara känt av polisen. Eller om brottsplatsen ligger i ett belastat område. När femtonårige Ardiwan Diaa Samir sköts ihjäl för fem år sedan på Rosengård skrev min kollega Patrik Svensson om faran med signalorden, att de kan bli till projiceringar som ”ersätter den vanliga och förväntade allmänmänskliga reaktionen på en tragedi som drabbar någon som bor och lever i samma stad.”
För fem år sedan anordnades en manifestation på Gustav Adolfs torg. Sex tusen människor trotsade kylan för att kräva att våldet skulle få ett slut. I reportaget efteråt kunde man läsa om två kvinnor som diskuterade med varandra. Den ena påtalade att de inte kände varandra, och lade sedan till: ”Men just nu känner jag alla här.” Den inlevelsen kan vara avgörande för vad som händer framöver. För hur mycket som händer framöver. Ett barn har mördats på öppen gata. Det måste förfära alla.
I Dagens Nyheter berättar en kusin att Ahmed Obaid längtade efter att växa upp. Han rakade sig till och med, trots att han knappt hade skäggväxt. Hans ansikte kommer att förbli evigt slätt och ungt. På platsen där han väntade på bussen finns nu en reva i tiden.
Gå till toppen