Cona Onori stampar på stället, som om hon trampade vatten. Tittar ner i golvet, pillar med datorn, väntar in de specialinbjudna gästerna som kommer in i lokalen och sätter sig ner framför storbildsduken. Hon har klätt sig i helvitt ikväll: En lång huvförsedd rock i tunt tyg, tajt i lycra under, keps på huvudet. Hon skruvar på ljudsystemet innan hon går fram och ställer sig framför publiken, med ryggen mot filmduken.

– Alltså. Tack som fan för att ni är här. Det betyder fett mycket. Det här ep:n har varit ett helvete att göra. Extremt mycket kaos. Men den handlar om att leva i en mardröm, så det passar ju egentligen perfekt.

Musikanläggningen går igång. Introt är som ett manifest, en spoken word-deklaration över Cora Onori själv. Eskapisten. Hon som har alltid har velat rymma från verkligheten. Alla undrar varför hon är så tyst och introvert? Hon berättar, i låten:

I publiken sitter flera musikerkollegor. Ayla Shatz är här, hon är med och sjunger på låten "R.E.M". Och Moncef Henaien, medlem i hiphop-kollektivet Above The Clouds, har också en central roll, som regissör till videon "Stuck home syndrome".

Efteråt, när Cora har spelat upp ep:n - musiken rör sig genom genrer som rap, trap och boom bap - och visat två nygjorda videor, reser sig publiken i lokalen och ger henne stående ovationer.

Cora Onoris ansikte öppnar sig i ett stort leende, samtidigt som ett fyrverkeri lyser upp himlen utanför fönstret. Är det så här en stjärna föds?

– Jag har tvivlat de här dagarna innan. Hur låtarna skulle tas emot. Nu är jag så lättad, säger hon en stund senare, där hon står utanför Framtiden, kulturhuset på Sofielund i Malmö där hon tillbringat de senaste ett och ett halvt åren på Spinneriets hiphoputbildning.

Hon huttrar i de tunna kläderna. Runtomkring henne flockas vännerna för att gratulera.

– Skriv att hon är den fetaste av dem alla. Hon är så sjukt kreativ. Och ingen jobbar lika hårt som Cora, säger Samuel Stenberg Sylla, som går under artistnamnet Conakry.

Cora tittar ner i marken, ler.

– Tack som fan.

Bakom leendet finns de - alla år av utanförskap, av ångest, av att inte höra till. Hon var det tysta barnet som vände alla taggar inåt. Flickan som tuktade sin kropp och skar sig. Det är de känslomässiga ärren som inte syns.

"I rap for my life", är det enda som står på Cora Onoris Soundcloudsida, där hon publicerar och sprider sin musik. Det är inte bara tomma ord.

Hösten 2015 kom hon till Malmö. Utbildningen i hiphop var ett sista halmstrå. En väg bort från självhatet och de destruktiva relationerna. Hon trodde nog inte att hiphoppen skulle få den livsomvälvande roll den har fått.

– När jag växte upp lyssnade jag på punk, jag hade inte en tanke på att syssla med rap. Men jag hittade fram till den musiken här, till de djupa texterna, det gjorde något med mig.

Nu rinner bara texterna ur henne, säger hon, när vi ses vid ett annat tillfälle i studion på Spinneriet.

– I början skrev jag tjugofyra timmar om dygnet. Jag kom i kontakt med mycket saker som har legat nedtryckta. Låtarna handlar om de senaste åren. Om missbruk, olika sätt att rymma ifrån de jobbiga grejerna, och hur man ska klara livet när man som jag lider av psykisk ohälsa.

– Jag har inget val. Det är antingen det jag gör nu, eller ingenting. Jag är en ganska tyst person annars. Jag säger allt i min poesi. Jag har aldrig varit så stabil som jag är nu, sedan jag började med musik. När man sätter ord på det man upplevt kan man kanske avdramatisera det. Gå vidare. Det är så det känns för mig i alla fall.

Hon fortsätter:

– Jag sa det till min pappa häromdagen: Det här är den första vintern på sju åtta år som jag inte tänker på att ta livet av mig. Det är sjukt, men fantastiskt, att musik kan göra så mycket. Jag är tacksam för att jag i så ung ålder har hittat mitt sätt att hantera ångesten på.

"7", hennes första låtsläpp, kom våren 2016. På svenska rappar hon i den om förhållandet som hon lämnat ett år innan hon kom till Malmö. Om snubben som tryckte ned henne psykiskt.

– Det var svårt att släppa den låten. Jag hade en lång period när jag hade svårt att bestämma mig för om jag skulle släppa den eller inte. Men jag kände till slut: Det måste sägas.

När hon var mitt uppe i relationen hade hon svårt att ta sig ur den. Hon riktade vanmakten inåt, klandrade sig själv för att killen ägnade sig åt psykisk misshandel.

– Låten blev en bearbetning för mig. Jag hade inte fattat varför jag var som jag var. Så i efterhand tror jag att det var bra att jag släppte låten. Jag har fått jättemycket stöd, genom låten har folk förstått varför jag är som jag är.

Genom hiphopens uttryck får också de största känslorna och gesterna plats. Inget behöver förminskas eller pressas in i en "hjärta-smärta-mall", menar hon.

– Det finns ett slags krav inom rap, att man behöver investera av sig själv. Det passar mig.

Till ep:n har hon skiftat språk från svenska till engelska. För det var så låtarna kom till henne.

– Jag går mycket på känsla, när man är i början av sin konstnärskarriär ska man inte sätta för många ramar och begränsa sig. Jag vet att min musik inte är kommersiell. Det hade varit strategiskt smart av mig att bara göra musik på svenska, till exempel. Men engelskan kommer lättare till mig.

Videon till "Stuck home syndrome" - den som lyssnar slarvigt hör "Stockholm syndrome", det är förstås meningen - utspelar sig på platsen där hon är uppvuxen: Rindö i Stockholms skärgård. I videon rider hon på en svart häst genom det frusna vinterlandskapet. Hon springer med en fackla i handen genom de klaustrofobiska underjordiska gångarna som tillhör den nedlagda militäranläggningen på ön. Ön kommer alltid att vara förbunden med minnena av flickan hon var när hon bodde där.

– Det var ingen bra plats för mig. För mycket Jante. Majoriteten var etniska svenskar, så jag var en av få som hade en annan kultur i hemmet - min pappa är från Italien. Jag kände mig alltid fel, annorlunda.

Och så tystnaden. Föräldrarna, och andra vuxna i omgivningen, var bekymrade över att Cora var så tyst, liksom innesluten i sina egna tankar.

– Jag var svår att ha att göra med som barn. Blev ofta sårad. Sov aldrig på nätterna, drömde mardrömmar.

När Cora Onori fick diagnosen borderline, som även kallas emotionellt instabil personlighetsstörning, föll mycket på plats.

– Jag har alltid varit väldigt självdestruktiv, det är så min diagnos märks tydligast. I tonåren led jag av anorexia och bulimi. Jag har skurit mig och agerat irrationellt, gjort dumma spontana grejer.

Rutinerna är ett sätt att hålla känslorna i schack. Hon lägger all sin tid på musiken, och vännerna.

– Jag är inte ute och festar. Jag mår inte bra av det. Jag måste ständigt vara vaksam på mina känslor. Många av mina vänner har någon form av diagnos, det har hjälpt mig. Det är både en förbannelse och en välsignelse. Jag tror att man får ett annat känsloliv med en diagnos som den jag har. Mer empati och förståelse för att livet inte är så lätt.

Vid sidan av musiken dansar hon balett. Fokuset i dansen hjälper henne.

– Jag älskar dansen, för där kan jag använda min kropp till annat än utseende. Jag känner en väldig frihet i dansen, den är ett sätt för mig att släppa kontrollen.

Håret är snaggat, en millimeter hår löper över skallen.

– Jag hade jättelångt tills för två-tre år sedan, när jag rakade av det. Det var i samband med att jag flyttade till New York. Det hände så mycket med mig då att jag behövde spegla det utåt.

Det är många som frågar om rakningen var ett feministiskt statement.

– Nej, det var det inte, säger jag då. Men det har ju blivit det. För alla ifrågasätter det. Jag kunde inte gå utanför dörren senast när jag var i Berlin. Jag kände mig så sexualiserad.

– Men i Malmö är det inte en lika stor grej. Det är skitskönt.

Inför släppet av debut-ep:n bytte hon artistnamn, från Cora Electra till sitt riktiga efternamn. Cora Onori.

– Det är ju ett bra artistnamn som det är, så varför ska jag ändra på det? Dessutom är allt jag skriver självbiografiskt.

– Jo men det gör jag ändå. Scenkläderna hjälper mig att gå in i en annan roll på scenen. Jag älskar att vara på scen. Jag får så mycket adrenalin och styrka av det.

2017 års första månader kommer Cora Onori att tillbringa i Valparaiso i Chile, tillsammans med sin musikerkollega Felix Palcios Åström, med artistnamnet Fli Supertramp. Han har släkt i staden.

– Jag har sålt min säng. Det är skönt att bara dra iväg och se vad som händer.

Hon tänker sig att hon kommer tillbaka till Malmö i vår, jobbar vidare med musikkarriären. Hennes drömmar svävar högt. Det finns ingen annan väg.

– För bara ett år sedan skar jag mig. Men nu har jag kommit ifrån det och lägger all min energi i skrivandet. jag försöker tänka att musiken har blivit min borderline.

Född: 1994 på Rindö i Stockholms skärgård.

Bor: I Malmö.

Gör: Utbildar sig på Spinneriets hiphoputbildning.

Aktuell: Med ep:n "Kobra".