Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

”Kan du väcka Ahmed? Han har ju prov idag”

Ahmed Obaid drömde om att bli läkare. I torsdags avslutades hans liv i en pöl av blod på Amiralsgatan. Hans mamma vägrar tro att det är sant. Och hans pappa bara gråter. Detta är berättelsen om de värsta dagarna i deras liv.

Najm Obaids sextonårige son Ahmed, mördades på torsdagskvällen.Bild: Hussein El-alawi
Torsdag, 18.30-18.40:
”Glöm inte att du har prov i skolan imorgon”.
Ahmed kommer hem från skolan som vanligt. Han äter med familjen, vilar en stund och ger sig därefter iväg för att träna med en kompis. Innan han går skojar han med sina bröder. Det brukar han göra. Sedan lovar han sin pappa att inte bli sen.
Bilden är tagen från Ahmed Obaids Facebooksida, med tillåtelse från föräldrarna.
Hans pappa Najm Obaid är på väg till moskén när samtalet kommer. Pappan till en av sonens bästa kompisar har försökt nå honom. Ahmed har svimmat på gatan, du måste komma, är budskapet.
På vägen möter Najm Obaid flera av sina vänner från moskén. Där står också Ahmeds bäste vän och hans pappa.
– NN [Ahmeds kompis] är blå om läpparna och vit i ansiktet. Han ser skräckslagen ut, säger Najm Obaid.
Nu får han höra att Ahmed är skjuten i benet och har förts till akuten. Polisen skjutsar Najm, hans fru och kompisens pappa till sjukhuset. I väntrummet känner han sig först lugn. När de hänvisas till en litet rum med gröna stolar hugger det till i hans hjärta. Det var i det rummet han tog farväl av en äldre vän som gick bort förra året.
Sedan kommer läkaren.
– Han sa "tyvärr", berättar Najm Obaid.
Ahmeds kusin, Housam Abbas, är en av dem som går in för att identifiera kroppen. Förra gången de träffades var i fredags. Då var det bröllop och de dansade hela natten.
– Jag minns att jag hoppades att hela 2017 skulle vara så fyllt av glädje, säger han.
Nu har en annan bild etsat sig fast.
– Jag har inte sovit på 24 timmar. Jag ser honom framför mig hela tiden, säger han.
Fredag morgon:
”Najm, kan du väcka Ahmed? Han har ju prov idag.”
Ahmeds mamma chockades så svårt av dödsbeskedet att hon fortfarande vägrar tro att det är sant, berättar Najm Obaid.
– Hon säger att han nog bara är rädd och gömmer sig på gymmet. Att han nog kommer snart.
Ur högtalarna i den irakiska kulturföreningen Al Noors källarlokal på Norra Grängesbergsgatan ljuder en monoton röst som reciterar koranen.
På en av de blå stolarna längs ena väggen sitter Najm Obaid i en svart kostym och stirrar ner i marmorgolvet. På ett svart bord framför honom ligger ett paket med pappersnäsdukar.
Han ser trött ut när han reser sig och låter sig omfamnas av släkt och vänner som kommit för att beklaga sorgen. Najm Obaid tackar och skakar sammanbitet på huvudet. Då och då brister det.
Ahmed Al Sayegh, grundare av föreningen Al Noor, stöttar Najm Obaid när släkt och vänner beklagar sorgen i källarlokalen på Norra Grängesbergsgatan.Bild: Hussein El-alawi
Det värsta som kan hända en förälder har hänt och Najm Obaid är förkrossad. Men han vill ändå berätta för Sydsvenskan om sin son. För ingen ska någonsin tro att hans Ahmed var inblandad i gäng, knark eller kriminalitet.
– Ahmed hade inte gjort något mot någon. Han går i skolan, tränar och går till loppmarknaden, men han springer aldrig runt på gatan, säger han.
Ahmed gick på naturvetenskapliga programmet på Kunskapsgymnasiet och drömde om att bli läkare. Najm Obaid döljer ansiktet i sina händer för att kväva snyftningarna, och vaggar fram och tillbaka på stolen.
– Han har prov idag.
Fredag 18.45:
24 timmar efter mordet är hundratals människor samlade vid busshållsplatsen för att visa sitt stöd. Många tänder ljus och lämnar blommor. Andra håller bara om varandra och gråter.
En känslosam minnesstund hölls på fredagen för Ahmed ObaidBild: Hussein El-alawi
Manifestationen präglas av kärlek men även av rädsla och frustration. En man föreslår upprört att alla borde ställa sig och spärra av Amiralsgatan. En annan tycker att alla i området borde hålla barnen hemma från skolan tills polisen kan garantera deras säkerhet. Ytterligare en man skriker rakt ut att om inte polisen kan skydda oss så kan vi köpa våra egna vapen.
Mannen som håller i mikrofonen, Ahmed Al Sayegh, grundare av föreningen Al Noor, försöker lugna.
— Man bekämpar inte terrorism med terror, eller våld med våld. Vi måste trycka på politikerna för att förändra.
Applåderna som följer visar att en överväldigande majoritet håller med.
En kille i folkvimlet skakar på huvudet. Han känner de flesta i området, även de kriminella, och har själv rykte om sig att vara en hårding.
– Jag har aldrig varit rädd här tidigare. Men nu alltså … Jag skakar. Han som sköt kan stå här mitt ibland oss. Vi är bara siffror nu, förstår du. Nummer 14 är död. När kommer nummer 15?
Efter bara bara några minuter leds Najm Obaid ut från folkhavet.
– Jag klarade bara av att stå där en liten stund. Jag ville bara skrika rakt ut efter Ahmed så att han skulle komma och krama mig.
Han får hjälp att komma hem och går direkt in och lägger sig på Ahmeds säng.
– Jag ville vara i hans rum och röra vid hans kläder. Folk säger att jag ska gå vidare. Men hur kan man gå vidare när en del av en själv är borta?
Lördag förmiddag.
Det är lördag morgon och grässlänten där polisen plockade upp hylsor efter mordet är täckt av frost. Flera av ljusen som tändes under manifestationen brinner fortfarande framför en bild av en leende Ahmed med stora bruna ögon.
Dagen efter manifestationen.Bild: Hussein El-alawi
Vid lunchtid sitter Najm Obaid åter på en blå stol i Al Noors källarlokal med blicken mot det blanka marmorgolvet. Det blev bara ett par timmars sömn i natt. Och det är många kvar som vill visa sitt stöd.
Bland dem finns pappan till den unge man som hittades svårt skottskadad på Munkhättegatan klockan två på morgonen den 8 december. Sonen var nyutexaminerad tandläkare och hade just fått jobb på en klinik Malmö. Han blev 24 år.
24-åringens pappa är frisör med egen salong i Malmö. Sedan mordet på sonen har han varit sjukskriven och överväger nu att sälja sitt företag.
– Jag tänker på honom hela tiden. Men jag försöker vara stark för mina andra barn. Det är jättesvårt, säger han.
Han minns vad som hjälpte honom i det akuta sorgearbetet och det är därför han är här.
– Det var viktigt för mig efteråt att vara nära mina vänner och familj. Jag kände mig lugnare med mycket folk omkring mig.
Tre dagar efter mordet vill Ahmeds mamma fortfarande inte tro att hennes son verkligen är borta för alltid.
– Jag försöker prata med henne, men varje gång det knackar på dörren säger hon "nu kommer han". Och på kvällarna går hon fortfarande in i hans rum för att stoppa om honom.
På måndag klockan elva planeras en demonstration utanför Stadshuset i Malmö.
Gå till toppen