Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Sverige

Så föddes förklaringen om de mänskliga rättigheterna

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.” Så börjar FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Det är sjuttio år sedan den skrevs. Texten är världens mest översatta och återfinns i de flesta staters författningar – men den är också en av de mest nonchalerade.

Eleanor Roosevelt ledde arbetet med att ta fram en förklaring om mänskliga rättigheter.
– God morgon och välkomna! Vi har mycket att hinna med, sa Eleanor Roosevelt till sina tjugo kamrater vid det halvcirkelformade bordet. Hon nickade även till tolkarna som satt bakom den, stenograferna vid småborden och besökarna på åhörarläktaren.
De befann sig i en fabrikslokal på Long Island utanför New York. Det var den 1 februari 1947. Nyss hade företaget Sperry tillverkat kompasser här. Nu hyrde Förenta Nationerna byggnaden i väntan på att högkvarteret inne på Manhattan skulle byggas.
Läs mer: Kränkt? Så kollar du dina rättigheter
Eleanor Roosevelt gav ordet till general Carlos Romulo från Filippinerna så att han skulle kunna berätta för nytillkomna lyssnare vad den församlade gruppen skulle ”hinna med”.
– Vår kommission ska skriva en lista över mänskliga rättigheter. De ska kunna accepteras av alla FN-medlemmar och vara bindande för dessa stater. Och de ska ta hänsyn till de kulturella skillnader som finns i världen.
Det blev tyst ett ögonblick. Romulos sammanfattning hade tagit ungefär sju sekunder. Sällan har något varit så mycket lättare sagt än gjort.
Men om Eleanor Roosevelt kände bävan inför uppgiften så dolde hon det väl.
– Vi tar oss igenom detta punkt för punkt, sa hon.
I Sperry Gyroscopes anläggning utanför New York hade FN sitt första högkvarter.Bild: UN Photo/x
Ingen visste riktigt vilka principer som skulle vara med i FN-stadgan när världsorganisationen bildades 1945. I planeringen inför grundandet, när andra världskriget led mot sitt slut, var USA:s president Franklin Roosevelt den enda ledaren som alls ville nämna begreppet ”mänskliga rättigheter”.
Roosevelt avled i april 1945. På sommaren samma år bad den nye amerikanske presidenten Harry Truman hans änka Eleanor Roosevelt vara med i arbetet. I oktober höll generalförsamlingen, med deltagare från femtio länder, sitt första möte i London.
Tanken på en deklaration om mänskliga rättigheter hade vunnit gehör och Eleanor Roosevelt utsågs att leda den expertgrupp som skulle ta fram ett utkast. Var det alls realistiskt att producera en samling principer som kunde accepteras av så många olika kulturer?
• Sex av de femtio ursprungliga FN-staterna låg inom det kommunistiska ”sovjetblock” som nu var under bildande. Klyftan mellan öst och väst vidgades snabbt till ett kallt krig.
• Den islamiska kulturen var stark, och dess syn på kvinnans ställning skilde sig kraftigt från de västländer som präglades av den judisk-kristna traditionen och upplysningstidens tankar.
• Fyra FN-länder hade en stor buddhistisk befolkning.
• I Sydafrika höll regimen på med att lagfästa en rasistisk åtskillnadspolitik, apartheid.
• I Mellanöstern ökade motsättningarna mellan sionister och araber.
• I Kina höll kommunisterna på att ta över.
Det var alltså bråttom.
Eleanor Roosevelt
Våren 1946 bildade Eleanor Roosevelt en grupp, som hade uppgiften att förbereda det arbete som skulle inledas påföljande vår. Var i all världen skulle de börja?
Libanons delegat, diplomaten Charles Malik inledde den första diskussionen:
– När vi talar om mänskliga rättigheter måste vi ställa oss frågan: Vad är en människa? sa Malik.
– När vi strider om mänskliga rättigheter är vi i grunden oeniga om människans natur. Är människan enbart en social varelse, som ett bi eller en myra? Är människan i huvudsak ett djur vars öde styrs av biologin? Är hon endast en ekonomisk varelse, styrd av egennyttans rationella kalkylerande?
En hetsig diskussion följde. Det socialistiska Jugoslaviens delegat Vladislav Ribnikar sa:
– Friheten existerar bara i den perfekta harmonin mellan individen och samhället. Det gemensamma intresset, gestaltat av staten, kommer alltid före individuella anspråk.
– Individualismens psykologi har alltid använts av de regerande klasserna för att bevara deras privilegier. En modern deklaration om rättigheter ska inte bara spegla de rättigheter som de härskande klasserna anser viktiga, fortsatte jugoslaven.
Charles Malik skakade på huvudet.
– Vår tids största fara utgörs av en kollektivism som kräver att den mänskliga individen utplånas som fri aktör, envisades han.
Charles Malik blev senare ordförande i FN:s generalförsamling.Bild: UN Photo/x
Malik lanserade därpå fyra principer:
1. Individen är alltid viktigare än den nationella eller kulturella grupp hon eller han tillhör.
2. En människas själ och samvete är hennes heligaste och mest okränkbara ägodelar.
3. Varje påtryckning från staten, kyrkan eller någon annan grupp, som syftar till att likrikta människor är oacceptabel.
4. Eftersom både grupper och individer kan ha rätt eller fel måste varje individs samvetsfrihet gå före allt.
När Sovjetunionens delegat Alexej Borisov hörde Maliks principer avfärdade han dem som helt orimliga:
– En individ måste ses i relation till sina förpliktelser mot det samhälle som är själva garanten för hans existens, slog sovjetdiplomaten fast.
– Vi är inte här för att käbbla om individen eller samhället kommer först, utan för att befästa vår tro på grundläggande rättigheter, medlade Hansa Mehta från Indien.
Eleanor Roosevelt lät diskussionen pågå en stund och sa sedan:
– Det är inte så att vi kopplar bort individen från samhället, men vi måste slå fast att inom varje samhälle måste individen ha rättigheter som ska skyddas.
–Individens rättigheter kan aldrig få gå ut över statens, upprepade ryssen.
Det var en anmärkning som Sovjetunionens delegat skulle återkomma till många gånger under de följande månaderna.
Den 1 februari 1947 höll FN:s Kommission för mänskliga rättigheter sin första officiella session i det provisoriska FN-högkvarteret på Long Island.
Orten hette Lake Success. Eleanor Roosevelt var övertygad om framgången. Men den skulle kräva månader av hårt arbete.
I plenisalen hölls en del av kommissionens möten.Bild: UN Photo/x
Hela 1947 och en god bit in på det följande året höll de på. Debatterna blev hetsiga. När konflikterna någon gång blev så djupa att hela projektet tycktes haverera bjöd EleanorRoosevelt hem de mest hätska antagonisterna på te i sin våning vid Washington Square inne på Manhattan, där artigheten tvingade dem att lägga band på sig.
Till slut kunde Eleanor Roosevelt konstatera att hennes grupp producerat trettio punkter där alla människors ”lika och obestridliga rättigheter” slogs fast – till liv, frihet, säkerhet, rättvisa, rörlighet, jämställhet och en rad andra saker.
Nej, delegaterna hade inte enats, men deklarationens hårdaste kritiker hade åtminstone lovat att inte rösta emot den.
Den 10 december 1948 antog FN:s generalförsamling därför den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter. Fyrtioåtta stater röstade för, åtta avstod, ingen röstade emot.
– Vi står på tröskeln till en stor epokgörande händelse i FN:s och mänsklighetens historia, sa Eleanor Roosevelt.
FN-deklarationens formuleringar återfinns numera i en rad bindande konventioner, internationella fördrag och nationella författningar. Den är översatt till mer än trehundra språk.
Människorättsaktivister i Bahrain demonstrerar för den fängslade regimkritikern Nabeel Rajab.
Varje dag kommer ändå rapporter om hur dessa principer systematiskt nonchaleras, hur människor utsätts för övergrepp, avrättas för att de hävdat sin frihet, torteras för att de uttryckt en åsikt, våldtas för att förnedras, kidnappas för att bli barnsoldater eller sexslavar, fängslas utan att någonsin få veta vad de anklagas för.
Varför har mänskliga rättigheter så svårt att slå igenom i den mänskliga verkligheten, trots att alla egentligen har skrivit under på deras betydelse?
För att grymhet och våld ofta är ett effektivt sätt att gripa makten och behålla den, lyder det illusionslösa svaret.
– Godhet är bra, men grymhet lönar sig ofta bättre, skrev den florentinske diplomaten Niccolò Machiavelli 1513 i Fursten, en bok som ännu efter femhundra år betecknas som en träffsäker analys av maktens villkor. Generationer av diktatorer har tillämpat den.
En annan viktig orsak till de trettio artiklarnas bristande genomslag är att den grundläggande oenighet som präglade diskussionen i Lake Success 1947 fortfarande finns kvar.
För en nutida svensk kan tredje punkten i artikel 26 te sig svårsmält: ”Rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.”
För en saudier är artikel 18 och dess garantier om ”frihet att byta religion och trosuppfattning” ännu svårare. Och så vidare.
– Det finns en naivitet, nästan som en bokstavstro, när det gäller förklaringen om mänskliga rättigheter, som om det bara var att peka på en formulering för att vi ska veta hur man gör, noterar forskaren Linde Lindkvist som skrev en doktorsavhandling i ämnet 2015 (Shrines and Souls).
Demonstration i Manila mot de mord som uppmuntras av president Dutertes, som förklarat ”krig mot brottsligheten”.
Begrepp som vid en hastig blick kan verka självklara är betydligt mer komplicerade än vad FN-deklarationens författare kunde ana, instämmer andra forskare.
Kravet på tolerans kan exempelvis ses som ett sätt att bevara rådande värderingar och hierarkier. Toleransen kommer alltid att definieras utifrån en redan fastställd norm, skriver socialantropologen Ulf Johansson Dahre i sin bok Mellan ord och handling (2014):
– Det är den tolerante som utövar hegemoni och bestämmer det inbördes förhållandet. Genom att säga ”jag tolererar dig” har man dessutom sagt att den andre egentligen är mindre värd, men att man kan stå ut med det.
Gemensamma globala principer förutsätter en stark global gemenskap. En rad förödande krig och konflikter har under 2000-talet visat att organisationer som FN och EU står maktlösa när enskilda staters intressen förlamar den gemensamma beslutsprocessen.
Och, undrar flera forskare, var hamnar FN-deklarationens globala garantier i en värld där ”globalisering” av många förknippas med ekonomisk nyliberalism och kränkningarna av mänskliga rättigheter samtidigt till stor del har sin grund i ekonomiska strukturer?
Men ändå. Även om världens regimer inte uppfyller sina löften gentemot världssamfundet så är det enbart tack vare FN-deklarationen som det alls finns några ”mänskliga rättigheter” att kränka.
Skulle en nutida kommission kunna enas om universella mänskliga rättigheter? Skulle FN:s generalförsamling rösta ja till den allmänna förklaringen idag?
Det är inte säkert. Eleanor Roosevelt visste vad hon gjorde när hon manade sin kommission att skynda på.

Tidslinje

1945
USA:spresident Franklin Roosevelt lanserar tanken på en deklaration om mänskliga rättigheter. Efter hans död i april tas idén upp av Harry Truman. Principerna för Förenta Nationerna dras upp vid en konferens i San Francisco.
1946
En arbetsgrupp ledd av Eleanor Roosevelt börjar förbereda arbetet. FN:s ekonomiska och sociala råd antar principerna för en permanent kommission för mänskliga rättigheter.
1947
Kommissionen för mänskliga rättigheter håller sitt första möte i Lake Success utanför New York. Arbetet med att formulera artiklarna inleds. I juni skickas det första utkastet till FN-sekretariatet.
1948
I juni är ett utkast till deklaration färdigt. I augusti skickas det till FN:s generalförsamling, som efter 81 möten och många justeringar röstar ja den 10 december.
Gå till toppen