Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Lars-Eric Jönsson: Samtidigt i det förflutna

John provar bössan i "Samtidigt i Hofors".
En bil backar som det tycks omotiverat genom en rondell. Vi ser den från fågel- eller drönarperspektiv. Där nere bor det människor. Det är i Hofors. SVT sänder med start i torsdags serien, "Samtidigt i Hofors", om samhället och ett par av dess invånare. Vi följer bland andra handlaren Arne, storbonden John, Katarina som planerar en festival, Nathalie som skriver fantasy och hårdrockaren Michael som inte får vara med på festivalen.
Personerna bakom serien John Mork och Carl-Johan Sjöö uppges vara regissörer. Det är en bra beteckning som antyder regisserad fiktion snarare än dokumentär. De har skapat ett på ytan sömnigt Hofors befolkat av vanliga människor som samtidigt visar sig en aning annorlunda eller udda.
Ja, det är så det är i sådana små tätorter och på landsbygden. Eller hur? Men det här är en hårt regisserad berättelse med människor som medialiserats till (stereo)typer och klichéer. Förstår vi Hofors och dess invånare bättre? Nej, men vi förstår seriens skapare och deras syn på den lilla tätorten bättre.
Diskussionen om vad Sverige utanför storstäderna ska vara har fått en viss renässans. För landsbygden befinner sig i ett besvärligt läge. Tillverkningsindustrin lägger ner. Mjölkbönderna försvinner. Ålderspyramiderna är upp- och nedvända. Samhällsservicen avvecklas.
Någonting pågår därute. Från ett urbant perspektiv verkar det svårt att förstå vad. Samtidigt i Hofors ansluter till liknande skildringar som "Plötsligt i Vinslöv" från 2001. Människorna verka vara lite eljest. Här går det bakåt. Här tycks man leva som förr i världen.
Kännetecknande för dessa berättelser är att de mäter ut en distans till föremålet. De bygger sällan på en vilja att förstå utan snarare på att bekräfta och förstärka avståndet mellan stad och land. Det kan vara rumsligt (det är långt borta), socialt (människorna är annorlunda) eller tidsligt (livet levs som i en annan tid). Eller en kombination av dessa tre.
Låt mig ge ett helt annat exempel på en sådan, framförallt tidslig, distans. Dokumentärfilmaren Peter Gerdehag gav nyligen ut boken "Landet som inte längre är" (Votum och Gullers förlag). Här följer han bröderna Sture och Carl-Uno samt Brita, gift med Sture.
Bilderna visar fårade ansikten som tycks präglade av ett lika fårat landskap. Vid sidan av människorna är korna och landskapet fotografiernas främsta motiv. Det är en rytmisk geografi, avdelad med gärden och vägar som löper mellan ängar, åkrar och utmarker. Skogen betas fortfarande av korna.
Gerdehag berättar en historia om dessa tre människor som under resans gång blir två. Brita dör och de två kvarvarande bröderna visar sig få påfallande svårt att hålla eld i spisen och brygga sitt eget kaffe. I denna arbetsdelade värld är de, männen, märkligt hjälplösa inför vardagens mest triviala bestyr.
Det här är en helt annan bild av landsbygden än i Hofors-serien. Bilderna tar genomgående de fotograferades perspektiv. De är allvarliga, inkännande och oemotståndligt vackra.
De speglar en flera decennier lång strukturförändring av det svenska jordbruket. Men de uttrycker också en mer svårgripbar reaktion på förändring, en reaktion som ibland kallas nostalgi, ett slags längtan hem dit vi kanske aldrig har varit men som verkar representera något fast och gott när allt annat runtomkring oss tycks vila på ett gungfly.
Det finns liknande inslag i Po Tidholms reportage "Resten av Sverige" (SVT) som sändes i höstas. Landsbygden tillhör det förflutna. Det finns liksom inga öppningar, ingen synlig framtid. Landet utanför städerna tycks befolkat av de som blev kvar. Eller ett fåtal yngre människor som av någon ovanlig anledning beslutar att lämna stadslivet.
Gerdehags projekt bekräftar denna bild av landsbygden som det utdöende gamla, passerad tid, det hopplöst förflutna som snart försvinner och aldrig kommer tillbaka. Så invanda stadsbor har de flesta av oss blivit att vi uppfattar allt som har med landsbygden att göra som en anomali, en avvikelse från det normala.
Vi önskar oss vackra kulturlandskap, etisk djurhållning och en allmänt livaktig landsbygd. Samtidigt har vi påfallande svårt att inse de djupgående konsekvenserna av globala marknadsekonomiska processer eller av motstridiga regelverk som gynnar naturvärden men raserar kulturhistoriska värden liksom möjligheterna att skaffa sig en utkomst.
Till skillnad från Peter Gerdehags projekt finns det inte mycket som lockar i tv-seriens Hofors. Det förflutna framstår här inte i något idealt eller romantiskt ljus. Hofors framställs som en lustig anakronism, i bästa fall originellt, i sämsta fall något att le åt.
Landsbygdens och de små tätorternas problem är faktiska och påtagliga. Men de finns också inuti våra huvuden, i våra uppfattningar. I detta avseende är tv-serier, böcker och andra mediala representationer minst lika viktiga som ekonomiska förutsättningar, bidrag, samhällsservice och lagar. Och det måste medges, "Samtidigt i Hofors" ger en helt annan bild av livet utanför storstäderna än Peter Gerdehags bok. Men likväl har de en avgörande likhet som de delar med de flesta andra skildringar av landsbygden: Den framstår som tillhörande en annan tid.
Gå till toppen