Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Anne-Marie Pålsson: Anne-Marie Pålsson: "2 procents inflation är ingen naturlag."

En gång i tiden trodde alla att det var politikerna som skapade välfärd. Mer politik var därför lösningen på alla utmaningar.
Så kom 1970- och 80-talet med hög inflation och hög arbetslöshet. Slapp ekonomisk politik ägnad att vinna väljarnas gunst snarare än en omsorg om landets bästa löd förklaringen.
Det blev startskottet för ett nytt synsätt. Nu gällde det istället att minska politikernas inflytande. Penningpolitiken skulle delegeras till en oberoende centralbank. Politikerna fick nöja sig med att ansvara för finanspolitiken.
Dessa trossatser svepte över hela västvärlden och nådde Sverige 1999 då vi fick en oberoende Riksbank. Den skulle ledas av en direktion utsedd av riksdagen och inte som tidigare av regeringen. En ledamot får inte ta emot instruktioner utifrån och kan inte skiljas från sitt uppdrag innan mandatperioden löpt ut.
Ett stabilt penningvärde ska vara målet för penningpolitiken, men vad som är stabilt och vem som ska bestämma det säger lagen inget om. I praktiken har det kommit att bli en uppgift för Riksbanken.
En underbar ordning för riksbanksdirektionen. Ingen arbetsgivare, inget ansvarsutkrävande, rätt att själv sätta målen och 100-procentiga garantier att inte bli av med jobbet.
Men om denna ordning är lika bra för ekonomin återstår att se.
Till en början gick det i vart fall bra. Men för några år sedan - ungefär samtidigt som Riksbanken förlorade kampen om den prestigefyllda makrotillsynen till Finansinspektionen - blev den förda räntepolitiken allt mer obegriplig.
För när Riksbanken inte lyckades nå sitt mål om 2 procents inflation valde direktionen att sjösatta en politik som aldrig tidigare skådats. Minusräntan!
Kritiken har inte uteblivit. Att föra en så aggressiv penningpolitik när ekonomin går på högvarv och fastighetspriserna skenar kan inte sluta bra. Till och med riksbanksdirektionen varnar för sin egen politik. Men varför sänker då inte Riksbanken målet istället för att driva en politik de själva inte tror på? 2 procents inflation är ingen naturlag. Det är ett mål som direktionen själv hittat på.
Och varför agerar inte Riksbankens huvudman – riksdagen – så att målet justeras till en mera realistisk nivå? Är man rädd för att bli beskylld för att utmana Riksbankens oberoende. Det borde man inte vara. Maktdelning är utmärkt, men att lägga all makt i händerna på tjänstemän som inte kan utkrävas ansvar är inte förenlig med demokratins grundläggande principer.
Nu har i alla fall en utredning tillsatts för att se över Riksbankens uppdrag. Men den som läser direktiven finner att frågan om vem som ska bestämma inflationsmålet bara fått en undanskymd plats.
Olyckligt, för denna fråga är av avgörande betydelse. Att låta riksdagen sätta målet och tilldela Riksbanken ansvaret för att det verkställs borde vara en självklarhet. Det klargör var ansvaret ligger och vem som ska bära hundhuvudet när det går åt skogen. Om det gör det.
Gå till toppen