Kultur

”Det är något särskilt med Nûjen”

Det är inte dåligt att få publiken att skratta i världens värsta seriemördarpjäs, skriver Björn Gunnarsson om Özz Nûjens soloföreställning "Rikard III".

Özz Nûjen i "Rikard III".Bild: Sören Vilks

Rikard III

TEATER. I alla roller: Özz Nûjen. Regi: Björn Granath. Översättning: Lars Huldén i en version av Magnus Florin för Özz Nûjen. Scenografi och kostym: Ann-Margret Fyregård. Riksteatern. Spelas i Ängelholm 18:e, Höganäs 19:e, Lund 20:e och Lomma 21:e januari
Är Özz Nûjen så bra som skådespelare därför att han är stå upp-komiker? Dum fråga kanske, varför skulle inte en stå upp-komiker kunna vara en bra skådespelare. Nûjen har ju dessutom skådespelarutbildning, från Calle Flygare.
Redan när jag såg honom i Dario Fos "Mistero Buffo" tänkte jag att det var något särskilt med hans framförande. Nu var detta ett naturligt sammanhang: Fos "komiska mysterier" passar förstås utmärkt för en komiker. Sak samma förmodligen, när Nûjen spelade i Carlo Goldonis commediaklassiker "Två herrars tjänare" på Uppsala Stadsteater (en föreställning jag inte sett men hört gott om).
Men en stå upp-komiker i en av Shakespeares tyngsta tragiska roller, seriemördaren Richard av Gloucester, även känd som Rikard den tredje? Jag ser Riksteaterns turnépremiär i Varberg, och blir fascinerad. Även om föreställningen ibland blir mekanisk är det något särskilt med Nûjen. Kan det ha med det där mystiska begreppet scennärvaro att göra, det där som vissa bara har och andra verkar sakna även efter åratals trägenhet på tiljorna?
Kanske är det publikkontakten. På Shakespeares tid, och i synnerhet i commediatraditionen, var publikkontakt och interaktivitet inte något chict scenkonstestetiskt påfund. Det var raka rör med kommentarer och handfast direktkritik. Ungefär som på en stå upp-föreställning i dess ursprungligt råa form, med häcklande publik som kan krossa en komiker och få döda skämt att falla till golvet som chockskadade fåglar.
Det gäller att helt enkelt aldrig tappa greppet om publikens uppmärksamhet, och helst få den med på noterna från början. "Rikard III" är dessutom en pjäs där huvudpersonen vänder sig direkt till publiken redan i originalet, för att få den välvilligt stämd till hans skrupelfria dräparodyssé. Rikard, alias Nûjen, kör en liten tiominuters stå upp-rutin som uppvärmare. Anekdoten om hur hans pappa som nyanländ till Sverige trodde att stjärngossar var KKK-medlemmar har hörts förut. Men som inledning till pjäsen, där Nûjen gör alla roller i Magnus Florins starkt förkortade version själv, fungerar hans publiktilltal perfekt.
Uppsättningen, i Björn Granaths regi, sägs vara commedia. Men så mycket improvisation blir det inte, Nûjen håller sig till text, och bara det är ett kraftprov: ensam på scen, i tiotalet olika roller. Rollväxlingarna betonas bara med symboliska handgester, och självklart lägger skådespelaren tonvikt på huvudpersonen. Här finns - förutom publiktilltalet - det enda som kan kallas commedia. Nûjen gör Rikards hyckleri synligt genom en synnerligen plastisk ansiktsmimik. Ibland gör han också dialog med sig själv, och tillåter då sitt fulla komiska register med burleska röster och samtidskommentarer. Det är inte dåligt att få publiken att skratta i världens värsta seriemördarpjäs. 123 Schtunk gjorde det för några år sedan, Özz Nûjen gör det nu med framgång på sitt alldeles egna sätt.
Gå till toppen