Kultur

Svartmålad stad

Ola Andersson delar inte den bild av Malmö som Lars Åberg målar upp i sin nya bok.

Bild: Illustration: Jenny Rydqvist

Lars Åberg

BOKEN. Framtidsstaden - om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? Karneval förlag.
I "Trollkarlen från Oz" säger Dorothy ”Toto, jag har en känsla av att vi inte är i Kansas längre” till sin hund när stormen förflyttat henne från farmen på prärien till en magisk drömväld. Just så kan vi som är uppvuxna under det kalla kriget känna när vi ser oss omkring i dagens värld. Den tydliga konflikt mellan socialism och liberal demokrati som format oss försvann efter murens fall. Den eviga marknadsliberala utopin, slutet på historien som Francis Fukuyama lovade oss på 1990-talet, framstår så här i början av 2017 som den naiva dumhet det naturligtvis hela tiden var.
Läs mer:Han har gjort segregationen i Malmö till en bestseller
Lars Åberg är en av de som, likt Dorothy, har svårt att känna igen sig. Han är uppvuxen i industristaden Malmö under femtiotalets svenska ekonomiska under. I slutet av sextiotalet, arton år gammal, skickad som reporter till London för att skriva om Rolling Stones konsert i Hyde Park. Sedan en del av den vänsterrörelse som ordnade musikfestivaler i Malmö och ockuperade biografen Victoria i protest mot de pampar som ville bekämpa de nya värderingar de inte delade och inte förstod.
Nu går han nypensionerad omkring i Malmö och är själv lika oförstående inför det nya han ser som pamparna en gång var inför hans egen generation. Hans bok ”Framtidsstaden” är ett långt reportage där hans egna dystra reflektioner blandas med intervjuer med kommunala tjänstemän som citeras för att bekräfta den bild han vill förmedla: allt är på väg att gå åt skogen. Malmö håller på att gå under, och sedan kommer hela Sverige att följa efter.
Skälet till det är han tydlig med: det beror på invandringen. Den utomeuropeisk invandringen i allmänhet, och invandringen av muslimer i synnerhet. Huvudanledningen är, enligt Lars Åberg, att de inte delar ”våra” värderingar. De vill varken ge upp sitt språk, sin religion eller sitt sätt att leva.
Det är tur för oss som inte delar hans värderingar, men tråkigt för Lars Åberg, att vi lever i en demokrati där staten inte kan tvinga någon att tänka på ett visst sätt. I Sverige gäller inte ”svenska värderingar”. I Sverige gäller svensk lag. Den bygger bland annat på fri åsiktsbildning. Det allmänna skall dessutom motverka diskriminering på grund av hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet. Iallafall står det så i grundlagen.
Vilka värderingar det egentligen är Lars Åberg vill påtvinga invandrarna är dessutom lite oklart. Att Malmö i april 1945 tog emot judiska flyktingar, att en stor mottagningsapparat tog emot dem och att Malmöborna berördes och engagerades framställs som en del av våra Svenska värderingar – fattas bara annat. Idag, däremot, är det tydligen dåraktigt och naivt att visa samma engagemang för de som flyr.
Att döma av de värderingar Lars Åberg ger uttryck för i den här boken hör han snarare hemma bland de svenskar som innan andra världskriget protesterade mot att judiska läkare skulle tillåtas invandra. Om ett mycket fattigare Sverige 1945 tog emot judar från ghettot i Lodz, varför skall inte dagens ojämförligt mycket rikare Sverige kunna ta emot de som flyr för sina liv idag?
Att Lars Åberg upplever det som ett problem att hans egna värderingar inte omfattas av alla är något som ältas på nästan varenda sida. Förutom invandrarna är de kommunala myndigheterna i Malmö konstant föremål för hans svartmålning. De framställs som handfallna och svamlande, alternativt bekymrade men maktlösa inför problemen.
Det är inte särskilt rättvist. Handfallna och svamlande kommunala tjänstemän och politiker finns på många håll i Sverige. Är det någonstans kommunala politiker och tjänstemän däremot verkligen lyckats göra skillnad är det just i Malmö. Öresundsbron, högskolan, Västra hamnen och mycket annat som åstadkommits får Malmös kommunala politiker och tjänstemän att framstå som ett föredöme i sin målmedvetenhet.
Den grå och tråkiga industristaden med en dödsdömd industri har blivit en väl så vital stad som Stockholm och Göteborg. Kommunala målsättningar är lätta att håna och uttala sig nedsättande om, och Lars Åberg försitter inga tillfällen att göra det. Men utan dem hade knappast omvandligen av Malmö varit möjlig.
Ett annat skäl till detta är tydligt från Stockholms horisont. Malmö är, till skillnad från Stockholm och Göteborg, en integrerad stad, tvärtemot vad Lars Åberg och många andra påstår. Integration innebär just att olika grupper, med olika klasstillhörighet, etnisk tillhörighet och ålder eller andra skillnader lever och möts i samma stad.
Så är det i Malmö, men inte i Stockholm. Här är invånarna noga sorterade i olika stadsdelar. Innerstaden är gentrifierad av de som kan betala, och i de storskaliga förorterna längst ut på tunnebanelinjerna bor de som inte kan det. Händer något tragiskt i Malmö är det ett problem för alla malmöbor. Händer något tragiskt i Stockholmsförorterna är det ett problem som drabbar dem som bor där, inga andra.
Det som avses med påståendet att Malmö är segregerat är i själva verket motsatsen: olika grupper delar på samma platser i staden. Skillnaderna syns. Det som Lars Åberg vill se är inte integration, utan assimilering. Alla skall likna varandra, och tycka likadant. Sjuttiotalets Malmöpampar skulle säkert ha hållit med.
Naturligtvis finns det problem i Malmö, det är knappast heller någon som förnekar det. Malmös ställning som en av landets tre storstäder är självskriven, men med en befolkning på 300 000 är det en mycket liten storstad. Att erbjuda de möjligheter en storstad måste kunna göra är inte helt enkelt i en så liten stad. Både vad gäller arbetsmarknad och utbildning är Malmös storlek en begränsning och ett hinder för att i längden kunna konkurrera som storstad med Stockholm och Göteborg.
Nu har Malmö tack vare sin närhet till Köpenhamn en fördel. Att en större integration över sundet, socialt, ekonomiskt och kulturellt är en viktig faktor i Malmös framtid är det väl ingen större tvekan om.
Här finns en märklig lucka i Lars Åbergs bok. Trots att det framgår att den delvis är skriven så sent som i oktober 2016 nämns ingenting om den radikala omläggningen av svensk flyktingpolitik, i just den riktning som Lars Åberg efterlyser, som gjordes redan året innan. I själva verket framstår nu svensk flyktingpolitik som så restriktiv det överhuvudtaget är möjligt med hänsyn till våra internationella åtaganden och överenskommelser.
Detta borde glädja Lars Åberg, men han förbigår detta med tystnad. Klart är dock att den inneburit ett kraftigt hinder för integrationen med Köpenhamn. Är det bra för Malmö? Är inte den restriktiva flyktingpolitiken och hindren för en ökad integration över sundet just det som hotar att bryta Malmös lovande utveckling och befolkningstillväxt de senaste tjugo åren?
Gå till toppen