Kultur

Den sjuka skammen

En stark debutroman om skammens destruktiva kraft. Ann Lingebrandt har läst David Nymans "Nerverna".

David Nyman.Bild: Caroline Andersson

David Nyman

BOKEN. Nerverna. W&W.
Vad får två människor att dras till varandra? Att besluta sig för att dela liv med varandra? Det kan vara smått svindlande frågor, inte minst om man blickar tillbaka på tidigare släktled och funderar över vad som skulle hänt om ens förfäder gjort något annorlunda. Tanken på hur detta livsavgörande val, som så många gånger bygger på tillfälligheter, präglar tillvaron för generationer framåt löper som en känseltråd genom David Nymans debutroman ”Nerverna”, som bygger på hans farmors öde och utgår från verkliga patientjournaler.
I romanen träffas Ida och Ivar för första gången på IOGT:s lördagsdans i slutet av trettiotalet. De fattar försiktigt intresse för varandra, men har knappast lärt känna varandra på djupet innan de står framför altaret. Det är först senare Ivar börjar fundera på om han borde ha anat något. Förstått att det som sägs vara ”bara nerverna” döljer något betydligt mörkare.
Historien påminner om Kerstin Thorvalls ”När man skjuter arbetare”, även den en fiktion byggd på verklig grund, där skogshuggardottern Hilma gifter sig med läroverksadjunkten Sigfrid utan att få veta något om fästmannens psykiska sjukdom. I ”Nerverna” är det kvinnan som är manodepressiv, det som idag kallas bipolär, men också här förtiger familjen sjukdomshistorien och dumpar över allt ansvar på den nyblivne maken – efter bröllopet bryter de kontakten med dottern. Frågan är vilken skillnad vetskapen skulle ha gjort för Ivars val. Det framgår inte av romanen, men fram till slutet av 50-talet medförde sinnessjukdom äktenskapsförbud.
Ivar lär sig snart att vaka över minsta tecken på förändrat beteende hos Ida. Pratar hon för snabbt? Skrattar hon för högt? Verkar hon lite för ivrig? Och Nyman är skicklig på att gestalta just de där små reaktionerna, de outsagda orden och tillbakahållna gesterna som präglar relationerna i 40-talets känslokärva arbetarklass. Han är en säker stilist som håller såväl berättelsen som prosan i strama tyglar och förenar en behärskad saklighet med en öm inlevelse.
Romanen växlar mellan Ivars perspektiv och sonen Harrys, trettio år senare. ”Berättelsen om en familj” lyder undertiteln, men det är framförallt en berättelse om hur en familj splittras. Och om ett folkhem utan mycket till skyddsnät eller förståelse för den avvikande. När ortens invånare får veta att lanthandlarens hustru är galen behandlas han som om han bar på en smitta, och när Ivar själv drabbas av sjukdom tvingas han sälja butiken för att söka jobb på fabrik medan Harry placeras hos sin faster.
Det här är faderns och sonens historia och Ida själv möter vi, förutom i några kortfattade brev av hennes hand, först och främst genom deras blick. Visst är det nog ett konstnärligt klokt beslut att inte försöka gestalta henne från insidan. Men distansen har också sitt pris. Vi får aldrig riktigt se människan Ida, i hög grad blir hon sin sjukdom, en sluten gåta som när som helst kan överträda gränsen mellan det normala och det abnorma. Å andra sidan lyckas Nyman levandegöra just tidens föreställningar om det sjukliga, som när han låter Ivar fundera: ”Hur vet man när sjuk upphör och frisk inträder? Man får förlita sig på modern expertis, antar han, på dem som hävdar att de har gränsen under kontroll och kan avgöra på vilken sida om den människor befinner sig.”
Hur denna kontroll såg ut i den mentala hygienens epok illustrerar författaren genom inblickar i tillvaron på sinnessjukhuset ur en överläkares perspektiv. Visserligen är det en tid när synen på de psykiskt sjuka börjar förändras och tron på reformer är stark, men behandlingen präglas av en famlande okunskap och en nedlåtande inställning till den icke samhällsdugliga.
Nyman skildrar hur Ida utsätts för elchocker, bältläggs och stoppas så full med mediciner att kroppen bryts ner, ändå är hans roman inte något direkt inlägg i diskussionen om den svenska mentalvården. Framförallt är det den mänskliga skörheten och otillräckligheten som intresserar honom. Som i skildringen av hur Ivar och Harry så småningom slutar hoppas på att Ida ska komma tillbaka från hospitalet och istället börjar motsätta sig tanken på att hon ska skrivas ut. Här finns inget av fördömande, bara en stor sorg.
Betydligt hårdare är den bild Nyman ger av ett samhälle där så mycket är så omöjligt att tala om, där ingenting får sticka ut och där det som ändå gör det måste hemlighållas. Det är trots allt detta, i högre grad än sjukdomen i sig, som sliter sönder familjen. ”Nerverna” är en stark debutroman om skammens destruktiva kraft.
Gå till toppen