Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Film

Egensinnig skräckfilm

James McAvoy spelar en man med 23 identiteter i M Night Shyamalans "Split".Bild: John Baer

Split

BIO. SKRÄCKTHRILLER. USA, 2016. Regi: M Night Shyamalan. Med: James McAvoy, Anya Taylor-Joy, Betty Buckley. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.57.
Precis i slutet av M Night Shyamalans ”Split” kommer en uttalad referens till den film som ofta pekas ut som hans bästa: ”Unbreakable” som kom år 2000.
Jag ska erkänna att det var först där som polletten verkligen trillade ner för mig. Min första tanke, att ”Split” helt skulle bygga på den klassiska och lite mossiga skräckfilmspremissen där psykiskt sjuka människor är blodtörstiga, irrationella galningar, var fel. Istället vidareutvecklar filmen, precis som ”Unbreakable”, seriemagasinens fantasier om plågade hjältar och skurkar med superkrafter, mot en hitchcockliknande psykologisk fond.
Inledningen är typisk skräck: en vardagssituation på en parkeringsplats blir plötsligt ren fasa när en okänd man kidnappar tre tonårsflickor. Han för dem, förstås, till ett källarrum som han inrett omsorgsfullt med badrum och blommor.
Flickorna har att göra med en mycket underlig individ. Han besöker dem i flera skepnader, där den hotfulle kidnapparen avlöses av en proper dam och en till synes rätt rar nioåring vid namn Hedwig. Den trasiga flickan Casey känner igen något skadat i mannens blick, och blir den som hittar bäst strategier.
Vi får också se mannen, i skepnad av den trevlige Barry, besöka psykologen doktor Fletcher, en intelligent äldre kvinna som fungerar som en trygg punkt i filmen. Hon känner alla mannens 23 identiteter, och nu noterar hon att något har rubbat balansen.
Hon fyller också seriemagasinens typiska roll som begeistrad professorstyp. Fascinerad har hon kommit att se den dissociativa identitetsstörning som hennes patienter lider av som något stort, som kan visa oss vår hjärnas fulla potential.
I all sin varma förståelse – driven delvis av en egen dröm om erkännande – blir hon medskapare till något väldigare och brutalt annorlunda än hon föreställt sig.
Medan Casey kämpar för livet för att nå fram till någon av kidnapparens personligheter, luskar doktor Fletcher med stigande oro på sitt håll. Shyamalan paketerar effektivt skräck och ångest i kammarspelsliknande situationer, som krackelerar i plötsliga våldsutbrott. Filmens sista del är ett vilt, genrekrockande crescendo.
Här är filmen ganska nära att haverera, och den innehåller också ett par irriterande stereotyper som ”lättklädda tonåringar i fara”. Men filmen vinner över mig med sin täta atmosfär, sitt vågade egensinne och inte minst ett fint skådespeleri rakt igenom. James McAvoy bär filmen storartat i rollen som kidnapparen och hans olika identiteter. Bredvid honom lyser Anya Taylor-Joy som Casey och Betty Buckley som doktor Fletcher. Detta är Shyamalans bästa film på många år.
Gå till toppen