Kultur

Michael Tapper: Mörka hemligheter i nya ”Sherlock”

"Sherlock".
Nyss återupplivade Jason Bourne jagar vidare efter sina familjeminnen och sin gäckande identitet. I de senaste två James Bond-filmerna hemsöks hjälten av barndomstrauman och hittar en förlorad fosterbror i ärkefienden Blofeld. Nu har turen kommit till Holmes och Watsons (Benedict Cumberbatch, Martin Free­man) skelett i garderoben. Samtliga tre avsnitt i aktuella ”Sherlock” kunde ha haft titeln ”Den mörka familjehemligheten”.
Det börjar där säsong tre slutade: avslöjandet av Dr Watsons fru Mary (Amanda Abbington) som hemlig agent, elitsoldat och tränad yrkesmördare. Innan dess kunde man på sin höjd misstänka henne för att vara en pilatestränande deckarläsare. Trots två års eftertanke fortsätter man dessvärre på det spåret till än mer generande resultat i öppningen av säsong fyra. En förödande kontring av den höga intelligens som man gärna pryder både sig och sin hjälte med.
Befriande nog försvinner hon strax från serien, vilket kan förklaras med att paret Abbington och Freeman gick skilda vägar då inspelningen startade i april 2016. Faktiskt ryktas det om att hela serien är i gungning efter en söndring även mellan huvudrollsinnehavarna Cumberbatch och Freeman. Om så är fallet, hade det varit önskvärt att man gick ut med flaggan i topp. Men en tillbakablick på Mrs Watsons inte alltför övertygande agentinsatser i Vilda Georgien förstör mycket av avsnitt ett, ”The six Thatchers” (baserat på ”De sex Napoleonbysterna”). Ett avsnitt man annars kommer att minnas enbart för den fåniga ”vänster-tv"-debatt som rördes upp av att ett antal gipsbyster av Margaret Thatcher krossas av en inbrottstjuv.
Avsnitt två, ”The lying detective” (baserat på ”Den döende detektiven”), är något bättre i sin parodi på kriminalmonstret som celebritet. Novellens skurk, Culverton Smith, har gjorts till en mediekåt storföretagare (Toby Jones) som i lätt förtäckta ordalag skryter om sin hobbyverksamhet – seriemord – och tror sig vara höjd över alla misstankar i kraft av sin position.
Porträttets förebild lär vara den populäre radiounderhållaren Jimmy Savile, avslöjad strax efter sin död 2011 som en av den brittiska kriminalhistoriens värsta pedofiler. Skildringen stannar emellertid vid en banal, maniskt flinande skurkkarikatyr. Knappast någon värdig motståndare till Sherlock.
Slutavsnittet ”The final problem” är seriens i särklass mest bisarra. Förlagan är inte, som man kunde tro, ”Det sista problemet”, som låg till grund för ”The Reichenback fall” i säsong två. I stället har man totat ihop en nyskriven historia om sociopatfamiljen Holmes och Sherlocks bortglömda syster Eurus (Sian Brooke). Hon har redan lurat i bakgrunden på säsongens föregående episoder, och nu kliver hon fram för att överglänsa Moriarty som kriminalgeni.
Rötterna till Conan Doyle är helt avkapade i denna deliriska filmgrogg mixad på James Bond-action och Hannibal Lecter-skräckthriller med en handling inspirerad av ”Trollkarlen från Oz”. Som hennes grekiska namn antyder är Eurus östanvindens gudinna (anemoi) och en modern upplaga av Oz-berättelsernas onda häxa från öst.
Hennes djävulska fälla i fiktiva Sherrinfords säkerhetsfängelse sätter våra huvudpersoner på en serie prov som ger dem det de helst av allt önskar: hjärta (Sherlock), hjärna (Watson) och mod (Mycroft). Påhittigt uppslag, men bedrövligt iscensatt och avrundat i en rejäl antiklimax. Med all önskvärd tydlighet pekar ”Sherlock”, säsong 4, på det grundläggande problemet för många av dagens filmer och tv-serier: bristen på bra manusförfattare.
Fjärde säsongen av ”Sherlock” består av tre avsnitt. Finns på Netflix. Det är oklart om och när serien kommer att visas i SVT.
Gå till toppen