Kultur

Andreas Ekström: Stoppa pressarna!

Bild: Jenny Rydqvist
Vi lever i en tid av överdriven massmedial kritik och självkritik. Allt är mediernas fel, kan man läsa i medierna. Sextio miljoner Trumpröstare har inget eget ansvar. Hade de bara inte läst tidningen så konstigt, eller varit så beroende av Facebook, så hade de röstat mycket bättre.
Självklart ska vi som arbetar med massmedier alltid granska oss själva. Men vi ska hålla huvudet kallt – vilket inte är helt lätt, när det vissa dagar går att grilla korv ovanför helveteselden i våra inkorgar.
Med detta sagt:
Jag tror att det är dags att göra om tidningen.
Den enskilt största frustration jag möter bland läsare handlar om otydliga genrer. Vad är egentligen vad i en tidning?
En del säger att skribenter på tidningar ”inte ska hålla på och tycka saker”, men ställer man följdfrågor är det inte åsiktsmaterialet i sig som är problemet. Ingen har något emot ledartexter eller bokrecensioner eller insändare. Reaktionerna beror på att det ofta är otydligt i vilken genre en text publiceras.
Historiskt har redaktionerna gillat att blanda. Det är logiskt att det svala objektiva matchreferatet ligger bredvid den känslosamma subjektiva sportkrönikan från samma match. I papperstidningen har vi dessutom en lång typografisk tradition att luta oss mot: det är för normalläsaren inga större problem att skilja på vad som är vad.
Men det är i papperstidningen.
På webben fungerar det inte alls.
Vi har helt misslyckats med att överföra pedagogiken om tidningens olika genrer till digital form.
Eftersom folk inte alls ”läser tidningen” på samma sätt på webben, utan i mycket stor utsträckning ramlar in på enskilda artiklar efter delningar på Facebook, blir det ännu svårare. Folk läser mer fragmenterat, och vänjer sig inte på samma sätt vid ”sin” tidnings särskilda sätt att signalera. Nu händer det på fullaste allvar att ledarskribenter får skäll för att de inte är objektiva, när deras uppdrag ju i själva verket är att vara motsatsen till det.
Jag vill därför göra om svenska dagstidningar för att lösa det här problemet. Utgivarna får väl komma överens om detaljerna – men så många tidningar som möjligt bör ansluta sig till idén, eftersom den annars inte får nödvändigt genomslag.
Vad jag far efter är inte en mindre reform, utan en förändring av en branschstandard.
Så här ska vi göra:
Den första delen av tidningen blir en ”news”-del. Den andra delen blir en ”views”-del. Gränsen ska vidmakthållas övertydligt. Olika färgkoder. Olika typografi. Programförklaringar längst ner på sidan två i varje del, som förklarar skillnader. De ska finnas där varje dag. De ska få ta plats. De ska förklara arbetets principer, hänvisa till PO och Tryckfrihetsförordningen och förklara utgivarskapets konstruktion. De ska ange rättelse- och genmälespolicy. De ska ge ägarinformation.
Likvärdigt och ännu mer platskrävande på webben: grundläggande information vid varje enskild sida och text, länkar till fördjupande förklaringar.
Det här behövs – bevisligen – eftersom missuppfattningarna hos allmänheten i dag är för många. Om vi inte förklarar det grundläggande kommer en ny generation mediekonsumenter, i dag tonåringar eller nyanlända, inte att ha en chans att orientera sig.
Hälften av verksamheten, första delen av en papperstidning om man vill tänka så för tydlighetens skull, sysslar alltså enbart och renodlat med raka nyheter och reportage efter klassiska nyhetsprinciper. Här finns inrikesnyheter och lokala grejer från Kävlinge. Här finns sportreferat, ekonomi, utland, stora intervjuer… traditionella nyhetsgenrer, helt enkelt.
Den andra hälften, den andra tidningsdelen, hyser ledare, kultur, debatt, krönikor, insändare och recensioner, rimligen kompletterade med servicematerial av praktisk karaktär: guider, tv-tablåer, väder, börstabeller. Sådant som inte är journalistik av någotdera slaget, men ändå viktiga delar av en bred dagstidning.
Detta innebär att en del händelser bevakas på mer än en plats i papperstidningen. Min Lundakrönika på söndagarna ska inte gå på Lundasidorna, utan i opinionsdelen.
Sportkrönikan efter matchen ska inte gå på sportsidorna, utan i opinionsdelen.
På webben löser sig detta fint, med tydligt vinjetterade länkar. I papperstidningen förstås svårare – rent av ologiskt. Referat och krönika från samma händelse på olika platser? Visst, det är ett problem. Men det är ett mycket mindre problem (otroligt mycket mindre!) än det vi har just nu: att en del läsare är misstänksamma och osäkra på vad som är vad.
Eftersom digitala medier inte har samma självklara struktur krävs en vid första anblick överdrivet stark vinjettering på varje enskild text online. Det gläder mig att nu se Dagens Nyheter och Aftonbladet experimentera med sådana märkningar, liksom nättidskriften Kit. Den tidigare otydligheten slår nämligen stenhårt mot vår trovärdighet – och det är ingen annans fel än vårt eget.
Vi befinner oss i en extremt allvarlig situation. Det slentrianmässiga hackandet på medierna, det systematiska misstänkliggörandet från de politiska ytterkanterna, de raserade affärsmodellerna, den breda okunskapen om vilka regler som gäller och om hur det ser ut i andra länder… Allt det är illa nog.
Men läget är värre än så. Allmänheten har överlag ingen aning om hur stora påtryckningar journalister utsätts för – hån, hat och hot är en sak, men det finns fler. Vi är med full fart på väg in i ett pr- och reklamsamhälle, där det går tio ”informatörer” på varje reporter, och där medieträningsbudgetarna ständigt ökar. Vill man veta hur medieklimatet blir i ett land som inte kan bära upp lokala medieföretag, som inte har välfungerande public service, som inte har en mecenatkultur runt tidskrifter och smala nischer – då är det bara att ge sig ut i världen och titta när den ungerska huliganregimen vrider om tumskruvarna, när det engelska parlamentet underlättar för stämningar riktade mot internationella publiceringar, när den amerikanska nätkulturen imploderar under skvaller, när Polens styrande skaffar sig direkt utnämningsmakt över mediechefer eller när bloggare piskas i Saudiarabien.
Ingen metafor är bättre för att beskriva dagstidningen än torget. På ett fint torg träffas människor för att prata. För att umgås, protestera, göra revolution, hålla fest, ta en gruppbild, göra affärer, köpa och sälja prylar och idéer. Ett torg är stadens mitt och den bästa platsen i alla städer värda namnet.
På ett torg är man dessutom väldigt fri. Får jag inte tigga här, så är det inget torg. Får jag inte spela musik här, så är det inget torg.
Kanske är det den här idén, den här vackra metaforen, som har fött idén om att medierna ska kunna vara en tummelplats för allt. Ett fullständigt obegränsat gräl, där man i kommentarsfält eller insändare ska kunna ge uttryck för precis vad som helst. ”För om man inte tillåter det”, hette det i diskussionerna för tio år sedan, ”så kommer samtalet att flytta”.
Så blev det inte.
Det vill säga: jo, det blev det ju, om vi talar om det obegränsade flödet av repliker, en i och för sig charmig kakofoni av röster. Den finns numera på andra platser online, mest på Facebook förstås. Och hur blir det då där?
Ibland, i stängda och välkontrollerade grupper med hängivna moderatorer, så blir det bra.
Ibland, i öppna miljöer där ingen riktigt tar ansvar, så blir det dåligt.
För mig är det självklart vilken roll dagstidningen bör ta i den här utvecklingen. Dagstidningen ska, i sin första halva, presentera faktamässigt underlag för opinionsbildning. Sedan öppna för diskussion i del två. Vi ska presentera det redigerade samtalet. Dagstidningen ska beställa debattartiklar, och stryka ner dem till klarhet. Dagstidningen ska beställa kulturtexter, och processa dem tillsammans med skribenten tills de får ett särskilt värde bortom den i och för sig värdefulla och intressanta bloggtexten eller Facebooktråden.
Vi ska benhårt skilja på news och views.
Men en sådan här omgörning får inte rätt trovärdighet och tyngd om inte en lång rad tidningar gör den tillsammans.
En gång till: Vi behöver en ny branschstandard.
Den kräver en unik kraftsamling av landets utgivare, och jag tror att det brådskar.
Fotnot. Den här artikeln är en redigerad version av dels en serie blogginlägg, dels ett anförande på mediekonferensen ”A local world” i november 2016.
Gå till toppen