Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Kerstin Weman Thornell: "Vilken förnedring, att behöva trycka längs väggen som en panelhöna"

"Du borde verkligen testa Lindy hop. Du skulle gilla det." Under ett halvår talade min kompis sig varm för denna swingdans från 30-talets Harlem. Jag tvekade. Var detta min grej?

Lindy hop.Bild: HENRIK MONTGOMERY / TT
Redan vid första tillfället blev jag fast. Det gick inte att värja sig mot musiken, glädjen, energin. Snart stod jag på nybörjarkursen och trampade igenom grundstegen. Att hitta en partner var inga problem. Ett roterande system gjorde att man bytte kavaljer efter varje tur.
Men så var det socialdanserna. Kvällarna då färdigheterna skulle prövas på dansgolvet. Jag ringde min vän, vädjade. Skulle han gå dit?
Läs också "Det handlar om att kliva in i folks privata lilla zon"
Fick han förhinder lät jag dansskorna stå kvar hemma i hallen. Att gå dit på egen hand var inte att tänka på. Vilken förnedring, att behöva trycka längs väggen som en panelhöna. Eller ännu värre: Att själv bjuda upp, bli synad och därefter ratad. Vågade jag mig ändå dit stod jag invid dansgolvet och försökte se upptagen ut. Knöt skorna ännu en gång, rättade till hårknuten. Och gick hem tidigt.
Det handlar inte om att torgföra sig själv och sitt hjärtas kval, utan om att ta några gemensamma danssteg. Varken mer eller mindre.
Kerstin Weman Thornell.Bild: Emil Langvad
Men så hände något. Inte över en natt, men så småningom började jag känna igen dofterna, ansiktena, låtarna. Småprata med de andra. Bli uppbjuden. Och rentav själv våga mig fram och bjuda upp. Ibland svek mig modet, men allt oftare ställde jag frågan och fick ett glatt "javisst".
Det handlar inte om att torgföra sig själv och sitt hjärtas kval, utan om att ta några gemensamma danssteg. Varken mer eller mindre.
Läs också "Jag var inte alls förberedd på att bli avvisad."
I dag kan jag inte förstå vad det var som kändes jobbigt. Jag går ofta och gärna ut på dans och bjuder upp den jag vill dansa med. Skulle jag få ett nej, vilket händer, förutsätter jag att den tilltänkte kavaljeren fått plötslig skoskav.
Följ Inpå livet även på Facebook och Instagram. Har du tips på ämnen och personer vi bör skriva om är du välkommen att höra av dig via mejl eller på telefon 040-281338.
Gå till toppen